Nu är hon här, vårt smaragd!
Aldrig varit lyckligare!

Närstående mötet börjar närma sig och nervösiteten sätter sina spår.

Det har varit mycket mail konversation med familjen sedan jag skickade ut inbjudan.

Min älsta syster som inte bor i Sverige visste redan om det via min syster men var glad att jag själv valde att ställa mig upp och stå för vem jag är även fast hon inte förstår det till 100%.

Hon ville komma men pga resan så blir det svårt men ville gärna att vi pratar nästa gång vi ses...

Min älsta bror ställde gärna upp att komma men jag sa att det var ok att han stanna hemma och att vi kan prata nästa gång jag är i stan.

Min näst älsta syster tyckte jag var dum att tro att jag skulle förlora min familj pga detta, att hon kommer älska mig lika mycket som en lillebror som hon älskat mig som en lillasyster. Det värmer otroligt i hjärtat att höra!

Min systerson var peppad på att komma och sökte ledigt men fick det dessvärre inte, jag har alltid varit hans favorit moster och vi var otroligt tighta som barn så jag är jätte glad att han stöttar mig!

Min bästa syster är jätte stolt över mig, att jag äntligen berättade.

Resterande familj (Ja, jag har en stor familj) har jag inte hört något från, lite besviken att min bror jag gillar mest inte svarat då jag skulle behöva ett ok från honom men det kan hända att det var fel mail.

Jag och mina syskon har ingen direkt kontakt förutom när det är födelsedagar och stor helger så jag har inte tänkt så mycket på att dom behöver veta innan men nu känns det bra. Dom kommer märka det hur det än blir!

Min mamma är en helt annan historia...

Hon har inte svarat och inte svarat på sms heller om jag frågat om mötet. Hon har svarat på andra saker och kommenterat bilder på facebook m.m

Enligt mina systrar så skulle hon inte komma sen skulle hon komma sen skulle hon inte...ja ni förstår att det är ett problem.

Fick svar från henne i söndags att hon iaf skulle åka men att hon mår riktigt dåligt.

Min mamma har mått dåligt länge pga personliga skäl och nu är allt värre.

Dels pga mig men dels att hennes syster är dödligt sjuk.

Hon har svårt att orka med antar jag...hon känner att jag sviker henne.

Antar att hon ser det lite som att jag spottar henne i ansiktet genom att vilja vara någon annan än den flicka som hon födde.

Hon förstår inte att det inte handlar om henne och något hon gjort utom att det handlar om mig och att något gått fel någonstans!

Hoppas att något sägs på mötet som gör att hon förstår detta!

Jag älskar min mamma, jag är en riktig mamma gris och jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma i det!

Om jag skulle förlora henne i allt detta så blir det ruskigt jobbigt!

Jag och min mamma har haft dålig kontakt sen jag flyttade till Sthlm och den har blivit sämre och sämre med tiden.

Men det betyder inte att hon betyder mindre. Bara att det är jobbigt att prata med henne då man alltid får sopa saker under mattan pga att hon inte klarar av att höra vissa saker.

Hmmm.....mycket tankar!

Är sjukt nervös iaf...men det går nog bra, hoppas jag!

På ett gladare plan så händer det saker hemma.

Vi har köpt spjälsäng och skötbord. Vi har satt upp allt, bäddat och gjort fint.

Det känns underbart i en när man ser sängen stå där, är så sjukt lycklig över att vi väntar en liten.

Jag älskar mitt liv även fast det finns små trassel på tråden, jag har en underbar liten familj hemma hos mig själv.

Min fru är den finaste som finns och med henne vid min sida så kan inget gå fel. Hon gör mig stark och hon gör mig lycklig!

Jobb, renovering och en gravid fru tar tid och lust. Blir inte mycket bloggande då.
Men nu är jag sjuk och har en del på hjärtat så passar på att skriva av mig lite.

Var ett tag sen sist så mycket har hänt.
Jag jobbar och sliter som vanligt, försöker verkligen dra ner på tiden men blir alltid nån timmes övertid varje dag fast jag bara vill hem!

Jag och frugan tog oss långledigt över jul och nyår, hela 16 dagar fick vi ihop med alla röda dagar ?

Vi började med att fira jul hos min familj, det var skönt att få hänga med min älskade syster samt få övningsköra lite. Julen gick bra den med även fast jag vill ha mer mer mer julklappar haha
När vi skulle åka vidare och sa hej då till alla så påminde jag mamma om närståendeträffen på ENID så fnös mamma ifrån och sa att jag skulle lägga av. Då gick jag bara till bilen och åkte.
Så jävla trött och irriterad över att hon inte vill försöka förstå.
Vi hade ett långt sms krig medans jag satt och grät i bilen...tröttsamt!
Hon skrev t.ex "DU måste acceptera att du är den du är och att du duger just så".
Om man skriver så har man verkligen missförståt hela saken med en könskorrigering!

Men ledigheten rullande iaf vidare och vi har fått en del gjort i huset, alla väggar i köket är gipsade spacklade och grundmålade, ett element är borta för att få plats med diskhon framför fönstret och golvet är slipat och målat.
Så nu är det bara att bygga ihop köket :D
Känns skönt att det börjar likna ett rum nu och inte bara ett skal!

Nu är vi tillbaka i Stockholm igen och jag har dragit igång med övningskörningen och frun fortsätter att vara sjukskriver 50% pga foglossning.
Var hos barnmorskan i onsdags och magen växer som den ska och hjärtat dunkar fint. Vi försöker komma i ordning med att det faktiskt kommer en liten person snart.
Ska köpa säng och skötbord nu i veckorna, det är spännande och nervöst på samma gång. Men vi är lyckliga och ser ljust på framtiden!

Imorse väcktes jag av att min psykolog ringde mig. Hon var tvungen att ändra datum för näratåendeträffen.
Hon ska tydligen på kurs den dagen vi skulle träffas och har flyttat träffen till samma dag vi ska till barnmorskan och föräldragrupp...
Blir tight med tid att hinna runt samt känns lite som att rymma genom att bara dr efter mötet!

Men jag messade min mamma och syster för att se om det passa dom eftersom dom bor ca. 20mil bort.
Fick till svar av mamma "Du får väl skicka ut inbjudan till alla för ingen vet någonting så du får upplysa dom om vad som händer."

Vafan jag får vel göra det tänkte jag, var verkligen på tiden!
Hade tänkt ta det på julen eftersom det är enda gången alla är samlade men jag fegade ur och sa inget.
Men nu tog jag mod till mig och skrev ihop en liten text och blundade när jag tryckte på skicka på min mail...
Har redan fått svar ifrån tre stycken som bara gett mig credd så kan bara ligga här och le i min sjuksäng.
Min systerson som är lite av en lillebror för mig svarade att han skulle söka ledigt från jobbet för att komma på träffen så jag kan pusta ut lite nu...
Även fast jag vet att det kommer komma dumma och omogna kommentarer pga ovetskap så känns det skönt att veta att några vill fortsätta se mig som en i familjen.

Så just nu ser jag fram mot:
- Näratåendeträff.
- Föräldragrupp.
- Halkan.
- Skruva ihop köksstommar.

Livet går vidare, jag lever och jag mår bra!

För ett par veckor sen så var vi nere i sommarstugan och umgicks med min frus familj.

Dom  har nyligen flyttat till det lilla samhället som vi också ska flytta till efter sommaren.

Det är ett otroligt litet samhälla mitt i naturen med ca. 300 invånare där kankse 100 bor utanför i skogarna.

Mycket gamla och många inbitna och korkade människor + dom som vi känner som är trevliga fina människor.

Saken var den att min fruns lillebror som nyss börjat skolan där sa att dom retat honom på skolgården med att hon och jag är två tjejer och sagt dumma saker.

Min fru blev mycket ledsen över detta, självklart jag också då han inte ska få lida pga oss!

Men hon började tvivla på att flytta...just pga våra grannar!

Jag har också varit rädd och orolig men jag känner att lyckan över att flytta ner dit är större.

Självklart förväntar jag mig blickar och skitsnack bakom ryggen och tissel och tassel...

MEN det finns inget fel med mig eller vår relation, vi är lyckliga, vi är glada, vi är trevliga och vi gör ingen illa!

Vi hälsar alltid och pratar lite med grannarna eller dom man träffar på gatan, vi har aldrig sagt ett ont ord om någon och vi sitter till och med i styrelsen...vilket betyder att vi vill vara med och hjälpa till att få samhället att fortsätta leva och blomstra.

Det finns inget fel med oss, det finns inget fel på de barn som kommer växa upp med oss.

Jag tänker inte rygga mig, jag tänker inte backa, vi ska inte gömma oss!

Vi äger vårt hus, vi äger vår tomt och vi äger rättigheten att leva!

Våra barn ska inte bli mobbade, dom ska inte lida för andras fördommar och rädslor...

Vi ska ta in det här lilla samhället i 2000-talet...

Snacka bakom min rygg, det gör inget men uppträd er som folk!

OM och jag säger "om"...om dom kommer med högafflar och facklor då har vi alltid möjligheten att flytta, man behöver inte bo på en och samma ort längre. Alla vägar är våra vägar...

Har min lediga dag idag så kan lika gärna passa på att blogga då jag och hunden endå bara ligger och chillar i soffan =)

Livet handlar mest om bebis och bebisgrejer just nu känns det som.

Vi har köpt vagn och håller på att rensa lägenheten på sånt som vi inte behöver eller använder och kör ner dom till huset.

Vi planerar hur vi ska möblera med skötbord och spjälsäng, handlar kläder och klämmer på magen...hon har nämligen börjat sparak frugan! =)

Vi var hos barnmorskan förra veckan och både mor och bebis mår bra.

Hunden är numera bannlyst från sängen och har fått en egen fin och mysig säng vilket går ganskla bra men det är svårt att motstå hennes gudomliga ögon när man ligger i sängen hehe

Om några dagar så är det dags för Huddinge och ENID för mig igen, blir att gå igenom alla dom där frågorna jag gjorde sist. Får se om man är frisk eller psykisk instabil...kan hända att det blir sista gången hos henne också och då är det bara att vänta.

Hoppas att utredaren som är nybliven pappa lyckas kläma in mig i december så att jag får boka in en närstående träff efter årsskiftet. Syrran tjatar och är pepp på det, mamma säger inte så mycket...eller säger inget alls kan man säga!

Är konstigt att en sån stor sak blir osynlig, jag är ju snart där som det kommer bli nått man inte kan ignorera längre bså antar att vi får prata då...

Jag och frugan hängde med min familjen i min hemstad under helgen då syrran hade kalas + att det var farsdag.

Sjukt ju, nästa år så kommer det vara min dag! Min farsdag!

Har äntligen fått köra vår "nya" bil vi köpte i sommras, några körlektioner och lite hemkörning samt dunder plugg av teori så ska körkortet vara mitt i början av 2013, jag SKA köra min fru till BB =)

Livet ser ljust ut även fast det nästan alltid är grått och kallt ute!

Får göra en ny update när ja vart på Huddinge!

Var och köpte vinter skor igår, på barnavdelningen pga att dom är så sjukt smidiga med fejk snören som man kan dra på sig snabbt när man ska springa till jobbet.

Min fru har häcklat mig att inte köpa dom för att dom kommer va för små...

SÅ SJUKT RÄTT HON HADE!

Använde dom till jobbet inatt och väl inne på jobbet så hade jag fått en stoor vattenblåsa bak på höger häl, aj som fan va ont det gör.

Så jag har haltat mig till och från Huddinge, kännt mig som ett freak när ja blivit om sprungen av pensionärer med rullatorer.

Jaja så går det, jag kom dit även fast jag kännde mig sjukt stressad då det tog lite extra tid att ta sig fram >_<

Kuratorn hämtade in mig ca. 15 min sent, började tveka om jag tagit fel på datum och tid den här gången också!

Hon kommenterade iaf mitt haltande och gav mig ett tips som hennes son lärt sig under lumpen tiden, att ha dubbla tunna strumpor. För då gnuggas strumporna mot varann ist för möt hälen. Så varsågod ett bra tips till alla som går och köper för små skor! hehe

Vi började gå igenom vad vi snackat om och vad hon skrivit ihop hittills. Hon hade lite kompleterande frågor om vissa saker, annars snackade vi mest skit och hade allmänt trevligt. Blev mycket bebis snack eftersom jag var med frun på ultraljud igår.

Det blir en liten dotter (iaf till 80% chans att det är en tjej då bebisen låg så det var svårt att se).

Det bubblar av känslor i en och vi är så sjukt lyckliga. Kan bara tänka mig vilket litet charmtroll hon kommer vara när hon kommer ut =D

Skrattar mig lycklig varje dag av vetskapen om att jag snart blir farsa, sjukt läskigt och livsomvändande men så underbart! Längtar som fan!

Efter kanske 45 min så fick jag fråga om vad jag ville.

Vi pratade lite om operationer och det självklara är mastektomi så snart som jag får och vi pratade en del om dicken också...

Den är lite svår pga att det känns som det inte går att få en "normal" fungerande....jag har iaf täänkt mig den som man lossar själva kuken och sen gör pungkulor.

Kuratorn berättade att dom nyss varit på konferens om just operationerna och det var kirurger från sverige, danmark, norge, finland och thailand och finnarna är tydligen jävligt vassa på just det här och är långt före sverige!

Dom var tydligen mycke bättre än thailändarna som jag trodde var "bäst" och hon sa att det går framåt och snabbt tydligen.

Så om man räknar lite krasst så har jag nu tydligen fram till sommaren eller efter sommaren tills ja får hormoner och real life i ett år och sen efter det kanske det snackas om att börja skära där nere...och kanske om det är som hon säger med att det går framåt så kanske man kan vänta sig en riktigt nice liten grej.

Från det goda till det onda...

Vi snackade lite om vad som händer nu. Hon kände sig ganska klar med mig och skulle det vara nått så kunde vi ta det per telefon eller om jag hade vägarna förbi (hon som sa't) och jag har vad jag tror är det sista mötet med psykologen om två veckor.

Kuratorn sa att teamet då samlas och går igenom all info dom samlat på sig och tar sedan ett beslut.

MEN hon berättade att min utredare fick barn inatt/idag och kommer att vara ledig och även fast alla känner sig klara så kommer jag troligtvis få vänta tills efter våren tills jag får min diagnos och får börja med hormoner!

Whaaat? Ok ok det är först i Juni som det gått ett år men om alla är klara redan nu i november så kommer jag bara få sitta och vänta och vänta och vänta tills våren för att gå i mål.

Känns lite sjukt, ärligt sjukt sjukt!

Hur har era utredningar gått?

Har teamet snabbt bestämmt sig eller blivit klara och sedan har ni fått vänta?

Eller hur går det till?

Jag vet att jag är ivrig och "Den som väntar på nått gott..." men allt känns bara så bra!

Utredaren har som sagt verkar mycket possitiv och på honom låter jag som en klockrent fall, kuratorn har utryckt sig liknande och sagt "när du får hormoner", "det får du fråga endorkin om sen" m.m Bara psykologen som jag inte fick samma kontakt med men får känna av vad hon verkar luta mot om två veckor.

Känns bara som att utredningstiden borde kunna variera beroende på sinnesstämmning och livssituationen på pasienten men kanske ett minimum på 3-6 mån eller nått sånt?

Fan vad jag tjattrar, är trött tröttare tröttast och ska krypa ner under täcket, låta hunden krypa ner med mig och försöka sova lite.

Måste försöka ta ikapp lite sömn för imorgon ska jag på Riskettan, ett steg närmare körkortet! Yeah!

Jag säger godnatt och godmorgon till resten  av sverige!   

Då jag och frun är i startgropen på att skapa en helt egen familj så försöker vi att knappa in lite vuxenpoäng.

Jag täcknade en gravidförsäkring på henne och för lillen då man aldrig vet vad som kan hända.

Försäkringsbolaget ringde upp och fråga om vi ville ha ett hembesök. Taget.

Han var hemma hos oss i veckan och gick igenom allt.

Eftersom jag redan har en försäkring hos dom sedan jag föddes så känns det dumt att byta.

Nu får jag dock skämmas lite och erkänna att det är min mor som än idag betalar för försäkringen fast jag varit utflugen ur hemmet sen jag var 17....skäms!

Men nu utökade jag den, höjde upp lite och la till en livs försäkring så familjen får lite kompensation om jag skulle försvinna.

Även frun fick sig en försäkring, känns nästan obligatoriskt att man ska ha det...men inte alla som har.

Eftersom jag skulle plussa på min gamla barnförsäkring till en lite mer vuxenförsäkring så fick jag fylla i några dokument om att jag är frisk och ska fylla i allt dom skulle kunna se om dom plocka ut min jornal från sjukhuset.

Så då fyllde jag i ENID...gubben som var över blev varken förskräckt eller konstig när jag förklarade vad det var.

Känndes riktigt skönt faktist, jag snacka om det som att det var en hosta och inget annat och han tog det bra.

Han fråga inget speciellt heller. Om alla vore som honom så skulle livet vara lite lättare.

Då jag har inte "kommit ut" i det sociala livet utom till vissa vänner och viss familj så var det första gången jag tog upp det för någon som inte tillhör "min"  krets.

Har valt att vänta tills ja får min diagnos innan jag kommer ut för jobb m.m

Längtar efter att stänga mitt facebook konto även fast jag inte heter mitt riktiga namn där.

Få mitt namn ändrat på jobbet, i alla löesystem och personalfiler...

Men det är ju det där med namn, fasiken vad svårt!

Även fast jag alltid velat ha ett kill namn så har jag inget som rullar på tungan.

Det står ett namn i min frus förlovningsring men inget i vigselringen pga att jag inte känner samma sakn för det namnet längre fast jag trodde att det var det jag ville heta. Konstigt.

Har ett namn som en lätt avlägsen släkting heter som jag gillar och jag tycker att jag skulle passa som men har svårt att känna att det är ok för min mamma då det är på hennes sida.

Frågat min mamma vad jag skulle fått för namn om jag kommit ut med snopp men får inget svar.

Det namn jag har idag är så rotat i mig också, jag säger det säkert 500 ggr om dagen och har gjort det i hela mitt vuxna yrkesliv då jag arbetat mycket i telefon och gör det nu också.

Hur har tankegångarna gått för er? Visste ni på en gång?

Det här med namn är aktuellt för inte bara mig utom den lilla skrutt som ligger och chillar i fruns bullugn.

Vi har ett flicknamn men inget pojknamn, som att vi har svårt för just pojknamn...

På måndag ska vi på Ultraljud igen och kommer troligtvis få veta vad det blir för nått, själv vill jag ha en son men blir minst lika lycklig med en dotter.

I helgen så blir det renovering som vanligt på schemat så hoppas att minusgraderna håller sig borta!

OCh nästa vecka är det som sagt ultraljud med babe och ENID med kuratorn så fullt upp!

Då har jag träffat kuratorn för andra gången.

Denna gång direkt efter jobbet så var skapligt grötig i huvudet eftersom jag vanligtvis brukar gå och lägga mig då.

Det var tydligen Tranny wednesday på Huddinge då det var jag ett ett gäng bredaxlade brudar med skägg i väntrummet.

STORT credd till ktm's, jääävligt svårt att få den manliga kroppen att bli kvinnlig! Ftm har det lite enklare iaf, finns många korta killar, killar med lite eller ingen hårväxt på kroppen, taniga, tjocka...you name it!

Men en brud med breda axlar, storlek 47 i skor, dunder stora händer, vadmuskler från helvetet och tydlig skäggväxt....it's tough!

Fick sitta i kanske 30-40 min eftersom jag var så tidig. Tog en tid som inte var exakt efter jobbet eftersom jag vet att jag ALLTID jobbar över men denna dag så var jag nog så inställt på mötet så jag lyckades gå i tid.

Fick leta upp min utredare pga att jag krossade min gamla telefon och på så sätt tappat bort min tid. Skönt att slippa ha den klumpen i magen att kanske missa ett möte. Men det är först i Oktober så jag ska nog komma ihåg det nu =)

Väl inne hos kuratorn så var det exakt samma snack igen. Vi gick igenom allt vi pratat om sist. Snackade lite mer om vart jag har mitt stöd och hur jag ser på framtiden.

Fick kläcka den stora nyheten att min fru väntar barn....i mars/april nästa år så kommer vi få en liten knodd.

Jag kommer bli pappa, helt sjuk men underbart! 

Mycket därför jag vill att allt ska rulla på snabbare! Vill vara "klar" när barnet ska börja på dagis. Slippa konstiga blickar och prat bakom ryggen. Vill kunna vara bara mig själv.

Nån FTM där ute som har barn men är inte biologisk förälder? Känns som att jag är den första, som att vara först på månen. Finns INGEN information någonstans?!

Idagsläget så står jag och min fru som ett samkönat gift par och jag kan därav adoptera barnet när donatorn avsäger sig föräldraskapet.

Men som FTM, hur gör man då? Jag kommer ju att byta personnummer och identitet...

Kommer jag inte bli godkänd som adoptivförälder? Så sjukt mycket frågor som det inte finns några svar för någonstans. Så snälla finns det någon där ute hör av dig!!

Vi kom i alla fall fram till att hon skulle sända mig vidare till psykologen nästa gång, det datumet ska komma på posten så nu är det bara att vänta igen.

Vi skulle dock ses en gång till när hon skrivit ihop vad vi pratat om och det datumet skulle också komma på posten.

Så nu vet jag inte alls när jag får komma tillbaka igen, vill ha datumen direkt så man har nått att "längta" till, räkna ner...

Vet inte hur jag känner efter mina möten med kuratorn, fick ingen riktig känsla av hur hon såg mig och vad hon tänker... Min utredare skickade mig vidare i kedjan för att han kännde att det var rätt men hon? Dont know...

Vi får se hur det går...

Nu är det snart helg, efterlängtad helg! Har varit en tuff vecka och jag har knappt sovit samt känner att jag igentligen är sjuk men har helt enkelt inte haft tid för det! Så denna helg har jag längtat efter!

Hem och sova lite efter jobbet sen bär det av till sommarstugan =)

Trevlig helg!