Igår kom samtalet... Hade väntat mig ett brev och suktat efter det varje dag ovetande om NÄR det skulle komma inte OM det skulle komma!

Men igår när jag vaknade så hade jag 5 missade samtal från dolt nummer och 1 röstmeddelande...
Trodde aldrig att den skulle möta mig men det var min utredare J.

Dom hade haft sin konferens och alla var eniga att jag uppfyller alla kriterier för att få en diagnos.
Saken är biff, jag är man...pöjk, dude, gubbe...

Han skickade remiss till plastik kirurgin, endorkin och logoped igår!

Pratade med honom nyss och det tar ca. 1-2 mån tills jag får komma till Endorkin för hormoner. Kommer antagligen till logopeden snart och enligt J. så går det ovanligt snabbt att få komma på konsultation för plastikoperationen!

Livet rullar på nu...

Frun är jätte tjock och om bara några veckor så kommer vår underbara dotter till världen.
Jag blir pappa, jag är lycklig!

Då var det gjort, närståendeträffen är avklarad!

Känns jävligt gött att kunna stryka den eftersom jag varit så nervös.

Den gick jävligt bra också, om man klipper bort mamma från bilden!

Ringde min kära mor kvällen innan....tog ett flertal försök innan jag verkligen lyfte luren och ringde.

Jag sa att vi tar bilen till Huddinge och då kläcker hon att vi inte får plats eftersom det var 4st som kommer.

Jaha...vem då? Då hade min älsta bror bestämmt sig för att följa med.

Chock för mig då jag inte riktigt trodde han brydde sig...

I vår familj ses vi mest för att vi är släkt, inte för att vi gillar varann direkt. Är det kalas så dyker man upp bara helt enkelt.

The Dag med stort D:

Hade svårt att sova dagen innan och vaknade runt 15 och sedan jobbade jag natten.

Trött som fan åkte jag hem, handlade frukost till alla och fixade lite.

Sen mötte jag upp dom runt 11 vid tunnelbanan, fixade frulle och hade ont i magen.

Men det var ganska chillat läge hemma. Det var min älskade syster-yster, min mamma, min älsta bror och en av mina systersöner. Vi skrattade och var glada, fina frun kom hem lite senare och dom klappa på magen och vi pratade barn.

Sen fick jag hoppa på bussen då jag inte fick plats i bilen, sena bussar så var dyng stressad när jag kom fram.

Ingen familj i sikte, fick tag på dom och dom hade parkerat typ 1 mil bort och började springa mot entren.

Mötte upp utredarna och sa att dom var sena.

Dom hade satt upp stolar för...4st? Så vi fick byta rum eftersom vi var för många.

När alla kommit på plats så började utredarna berätta lite om hur det går till.

Min bror var ganska talför och ställde frågor och verkade ganska glad.

Min mamma grät och ville inte säga ett ord...

Min syster sa att hon kommer ha svårt att säga rätt namn och rätt pronom.

Hon tycker det känns konstigt att säga lillebror pga att vi har en sån nära kontakt och det är inte normalt att ha mellan syster och bror....men det är att tänka på andra och andras tankar, psykologi!

Hon vill bara att jag ska må bra =)

Systersonen och bror prata mest om skägg haha det var dom intresserade av och hår och skallighet.

Mamma satt brevid mig, letade efter snorpapper hela tiden och snyftade och suckade, hade varit skönt om hon bara stannat hemma!

Men min utredare avslutade mötet med att säga att den här träffen har man i samband med att hela teamet träffas och kommer fram till en diagnos så det är nu det händer!

Dom skulle träffas ganska snart och ta upp mitt fall och om det blir ett ja så kommer han ha möjlighet att skicka remiss, jag sa att jag gärna vill ha ett brev med svaret eftersom jag är svår att nå men att han skickar iväg remiss för hormoner m.m direkt. Så att det inte fastnar någonstans och tar längre tid!

Jag fick papper för massa tester jag måste ta på en vårdcentral, blod m.m inför hormonerna.

Skulle man ha närstående träff och bli skickad på extrem provtagning om dom skulle säga NEJ du har inte den här diagnosen, gå hem och var en tjej?!??!? Man blir lite skruvad i huvudet när man börjar tänka!

På vägen ut så frågade jag mamma hur det kändes nu? Hon freakade ut och börja skrika om att det aldrig kan kännas bra, att jag är hennes barn och blev sur.

Jag hade tänkt att jag kunde följa dom till centralen och vinka av dom men lackade ur på mamma ist och tröttnade.

Vi klämde in oss alla i bilen där det var väldigt dålig stämning pga att mamma var sur och ledsen.

Droppade dom på närmaste tunnelbanestation och sa våra hejdå och tack.

Min brorson gav mig en stor kram, en klapp i ryggen och sa att han är jätte stolt över mig...det värmer!

Min mamma gav mig en hård kram och en puss på kinden men avslutade med att "hon inte är med på det här tåget".

Jag förstod inte vad hon sa först då jag trodde hon prata om tåget hem men fattade vad hon menade, så sjukt trött på att hon inte kan försöka förstå och älska mig endå?

Hon gråter som att jag är död, hon hanterar det exakt så....som att jag dött!

Mamma....jag är här!!!

Var skönt att komma hem och pusta ut kan jag säga, dödlgt trött var jag också!

Mamma skickade massa hjärtan på sms sen...förstår ingenting.

Men nu är det gjort, jag är out och jävligt nöjd med det...mötet är avklarat och jag överlevde!

FAN va långt det blev...sorry!