För ett par veckor sen så var vi nere i sommarstugan och umgicks med min frus familj.

Dom  har nyligen flyttat till det lilla samhället som vi också ska flytta till efter sommaren.

Det är ett otroligt litet samhälla mitt i naturen med ca. 300 invånare där kankse 100 bor utanför i skogarna.

Mycket gamla och många inbitna och korkade människor + dom som vi känner som är trevliga fina människor.

Saken var den att min fruns lillebror som nyss börjat skolan där sa att dom retat honom på skolgården med att hon och jag är två tjejer och sagt dumma saker.

Min fru blev mycket ledsen över detta, självklart jag också då han inte ska få lida pga oss!

Men hon började tvivla på att flytta...just pga våra grannar!

Jag har också varit rädd och orolig men jag känner att lyckan över att flytta ner dit är större.

Självklart förväntar jag mig blickar och skitsnack bakom ryggen och tissel och tassel...

MEN det finns inget fel med mig eller vår relation, vi är lyckliga, vi är glada, vi är trevliga och vi gör ingen illa!

Vi hälsar alltid och pratar lite med grannarna eller dom man träffar på gatan, vi har aldrig sagt ett ont ord om någon och vi sitter till och med i styrelsen...vilket betyder att vi vill vara med och hjälpa till att få samhället att fortsätta leva och blomstra.

Det finns inget fel med oss, det finns inget fel på de barn som kommer växa upp med oss.

Jag tänker inte rygga mig, jag tänker inte backa, vi ska inte gömma oss!

Vi äger vårt hus, vi äger vår tomt och vi äger rättigheten att leva!

Våra barn ska inte bli mobbade, dom ska inte lida för andras fördommar och rädslor...

Vi ska ta in det här lilla samhället i 2000-talet...

Snacka bakom min rygg, det gör inget men uppträd er som folk!

OM och jag säger "om"...om dom kommer med högafflar och facklor då har vi alltid möjligheten att flytta, man behöver inte bo på en och samma ort längre. Alla vägar är våra vägar...

Var hos min psykolog A. förra veckan.

Vi hade inte så otroligt mycket att säga varann kännde jag. Vi satt mest och tittade på varann i tystnad och när någon väl sa nått så prata vi i mun på varann.

Men hon sa iaf att hon känner sig klar och hon hade träffat utredaren som hon bestämmt ett datum för närstående möte.

Så i slutet av Januari så kommer jag och mina nära och kära sätta oss i en ring på Huddinge med utredaren J. och psykologen A. för att prata ut.

Just nu har jag bjudit med min fru, min mamma och en av mina systrar (den som jag står närmast).

Jag har ganska många syskon och självklart en pappa men jag har inte den rellationen med dom så som jag har med min syster och mamma. Visst träffar jag dom när jag är på hemmaplan men det är lite mer för att jag måste, eller för att dom är där och så är det.

Dom vet inte heller något så jag känner inte att jag behöver bjuda dom.

Jag sa till min svärmor att det var dags för träff och att hon var välkommen.

Men jag känner lite nu att tänk om jag bjuder in sånna som inte tillhör min blods familj så kanske mamma blir ledsen och känner sig överkört och inte allt vill prata.

Hur gjorde ni på era träffar, vilka hade ni med och hur många känns O.K.?

Men det känns skönt att själva utredningen är över, när jag gick från psykologen så känndes det lite som att jag gått vidare i nån tävling på tv, typ vem vill bli miljonär eller nått...."Grattis, du har gått vidare..."

Det är skönt iaf att veta att nu kan man bara se frammåt och hoppas att utredningsteamet ser samma sak som jag känner.

Min psykolog sa också under mötet att "Ja du verkar så tillfreds med livet och glad..."

JA! Jag är tillfreds och lycklig med själva livet men inte med mig själv! Jag är lycklig med min fru och längtar med lycka efter vårt barn som ligger och jäser i magen MEN jag är inte lycklig i mig själv och hur jag måste spela en roll varje dag när jag går utanför min ytterdörr. Kliva i skorna på den låtsasperson som jag byggt upp och spelar när jag är på jobbet eller vart jag än är, sitta tyst i ett hörn på tunnelbanan och inte våga prata i telefonen så att någon kan höra min röst, hålla mig så att jag nästan spricker för att jag inte vill gå på "tjejtoaletten" eller vågar gå på "killtoaletten"...

Jag är trött på att leva en lögn och att inte få vara en stark person som vågar stå för vem jag är!

Det ska bli en ändring på det....

Då var det dags för utredningsmöte igen...frugan sa igår kväll att "du är ju alltid där"
Man kan verkligen se saker på olika sätt, själv tycker jag att jag är där för sällan!

Men idag var det iaf möte med Psykologen A.

Vi gick igenom testen jag fick ta sist, eller vi hann egentligen bara gå igenom den ena men drog igenom det andra lite snabbt och drog över tiden.

Jag är iaf inte psykisk sjuk, lider av depression eller något annat, skönt!

Men jag borde byta jobb enligt psykologen haha... hon sa "jag jobbar inte på arbetsförmedlingen men just nu önskar jag det"

Jaha, ja själv så har man väl funderat en hel del på det med.

Efter min föräldraledighet så vill jag ha ett "vanligt" jobb, eftersom jag idag är chef så är telefonen alltid på och det är mycket övertid och för mycket tid går åt till just jobbet.

Så när jag ska ut i arbetslivet igen så vill jag gå ner i karriärs trappan, skiter i om jag får mindre pengar i lönekuvertet för jag jobba för att leva och inte leva för att jobba...lite så som det är just nu.

Min familj ska ha min fulla uppmärksamhet när jag stänger dörren på jobbet, vill helst gå ner till 75% sen, iaf dom första åren.

MEN mötet i sig var mycket snack som vanligt, ett mycket trevligt möte som vanligt (även fast jag stör mig på psykologens olika tikss)

Hon gick igenom dom frågor som jag svarat något avvikande på, det var mest sömnproblem, muskelvärk, huvudvärk m.m som jag rakt av skyller på mitt jobb och att jag arbetar ständig natt och har svårt att få sömn samt tar på mig ganska mycket och alltid ger 110% på jobbet.

Sen så var det lite kroppsproblem och dom frågorna svaren var pga att jag var tvungen att åka in till akutgyn med mina smärtor.

Och sist men inte minst att jag har lite torgskräck eller vad man ska kalla det.

Jag försöker göra mig osynlig bland människor jag inte känner, pratar ogärna offentligt, tror att folk stirrar eller pratar om mig...

Allt det beror på att jag är den jag är och inte den jag borde vara, att jag har en kvinnas röst och inte en mans.

Om jag inte ser mig själv i spegeln så har jag en helt egen bild av hur jag ser ut och tror oftast att folk ser samma sak, och då passerar MEN om dom hör min röst så rasar allt.

Jag är väl medveten om detta och det är självklart något man går runt och tänker på, inte så mycket att göra just nu före T.

Vi drog som sagt över tiden med en kvart och kommer ses en gång till om ca. 3 veckor.

Hon sa att "vi bokar in den ganska snart för du ska ju gå vidare i din utredning nu".

Hon såg också att utredaren inte bokat in mig men sa att ja men vi ska ses allihopa snart...Såååå det verkar som att det händer saker bakom draperierna =)

Får se vad som händer, jag känner mig iaf glad och stark idag efter att ha haft ett möte!

Man mår alltid liiite bättre efteråt...

Tankarna börja snurra när jag tänker på världen och hur den igentligen ser ut...

Jag är pre T och har pga det inte "kommit ut" för några mer än dom som står mig närmast.
Tänker att när jag får börja så kommer alla bara automatiskt va ok med det och mitt liv kommer bli skönt och enkelt.
Att mina 8 månadet som föräldraledig ska göra allt bra...

Men nu börjar min bubbla spricka och jag ser verkligheten hur ful den är, hur trångsynta människor igentligen!
Sverige är ett accepterande land men inte många människor...tyvärr!

Ska berätta för en kollega den veckan.
Han är gay och vi står varann ganska nära. Han ska vikariera för mig så han övar med mig vilket betyder att vi har ganska mycket tid ensama.
Känns som att det är dags!
Får se vad han säger...

Om inte han tar det ok så tror ja inte att nån annan kan ta det så mycket bättre?!

Har min lediga dag idag så kan lika gärna passa på att blogga då jag och hunden endå bara ligger och chillar i soffan =)

Livet handlar mest om bebis och bebisgrejer just nu känns det som.

Vi har köpt vagn och håller på att rensa lägenheten på sånt som vi inte behöver eller använder och kör ner dom till huset.

Vi planerar hur vi ska möblera med skötbord och spjälsäng, handlar kläder och klämmer på magen...hon har nämligen börjat sparak frugan! =)

Vi var hos barnmorskan förra veckan och både mor och bebis mår bra.

Hunden är numera bannlyst från sängen och har fått en egen fin och mysig säng vilket går ganskla bra men det är svårt att motstå hennes gudomliga ögon när man ligger i sängen hehe

Om några dagar så är det dags för Huddinge och ENID för mig igen, blir att gå igenom alla dom där frågorna jag gjorde sist. Får se om man är frisk eller psykisk instabil...kan hända att det blir sista gången hos henne också och då är det bara att vänta.

Hoppas att utredaren som är nybliven pappa lyckas kläma in mig i december så att jag får boka in en närstående träff efter årsskiftet. Syrran tjatar och är pepp på det, mamma säger inte så mycket...eller säger inget alls kan man säga!

Är konstigt att en sån stor sak blir osynlig, jag är ju snart där som det kommer bli nått man inte kan ignorera längre bså antar att vi får prata då...

Jag och frugan hängde med min familjen i min hemstad under helgen då syrran hade kalas + att det var farsdag.

Sjukt ju, nästa år så kommer det vara min dag! Min farsdag!

Har äntligen fått köra vår "nya" bil vi köpte i sommras, några körlektioner och lite hemkörning samt dunder plugg av teori så ska körkortet vara mitt i början av 2013, jag SKA köra min fru till BB =)

Livet ser ljust ut även fast det nästan alltid är grått och kallt ute!

Får göra en ny update när ja vart på Huddinge!

Var och köpte vinter skor igår, på barnavdelningen pga att dom är så sjukt smidiga med fejk snören som man kan dra på sig snabbt när man ska springa till jobbet.

Min fru har häcklat mig att inte köpa dom för att dom kommer va för små...

SÅ SJUKT RÄTT HON HADE!

Använde dom till jobbet inatt och väl inne på jobbet så hade jag fått en stoor vattenblåsa bak på höger häl, aj som fan va ont det gör.

Så jag har haltat mig till och från Huddinge, kännt mig som ett freak när ja blivit om sprungen av pensionärer med rullatorer.

Jaja så går det, jag kom dit även fast jag kännde mig sjukt stressad då det tog lite extra tid att ta sig fram >_<

Kuratorn hämtade in mig ca. 15 min sent, började tveka om jag tagit fel på datum och tid den här gången också!

Hon kommenterade iaf mitt haltande och gav mig ett tips som hennes son lärt sig under lumpen tiden, att ha dubbla tunna strumpor. För då gnuggas strumporna mot varann ist för möt hälen. Så varsågod ett bra tips till alla som går och köper för små skor! hehe

Vi började gå igenom vad vi snackat om och vad hon skrivit ihop hittills. Hon hade lite kompleterande frågor om vissa saker, annars snackade vi mest skit och hade allmänt trevligt. Blev mycket bebis snack eftersom jag var med frun på ultraljud igår.

Det blir en liten dotter (iaf till 80% chans att det är en tjej då bebisen låg så det var svårt att se).

Det bubblar av känslor i en och vi är så sjukt lyckliga. Kan bara tänka mig vilket litet charmtroll hon kommer vara när hon kommer ut =D

Skrattar mig lycklig varje dag av vetskapen om att jag snart blir farsa, sjukt läskigt och livsomvändande men så underbart! Längtar som fan!

Efter kanske 45 min så fick jag fråga om vad jag ville.

Vi pratade lite om operationer och det självklara är mastektomi så snart som jag får och vi pratade en del om dicken också...

Den är lite svår pga att det känns som det inte går att få en "normal" fungerande....jag har iaf täänkt mig den som man lossar själva kuken och sen gör pungkulor.

Kuratorn berättade att dom nyss varit på konferens om just operationerna och det var kirurger från sverige, danmark, norge, finland och thailand och finnarna är tydligen jävligt vassa på just det här och är långt före sverige!

Dom var tydligen mycke bättre än thailändarna som jag trodde var "bäst" och hon sa att det går framåt och snabbt tydligen.

Så om man räknar lite krasst så har jag nu tydligen fram till sommaren eller efter sommaren tills ja får hormoner och real life i ett år och sen efter det kanske det snackas om att börja skära där nere...och kanske om det är som hon säger med att det går framåt så kanske man kan vänta sig en riktigt nice liten grej.

Från det goda till det onda...

Vi snackade lite om vad som händer nu. Hon kände sig ganska klar med mig och skulle det vara nått så kunde vi ta det per telefon eller om jag hade vägarna förbi (hon som sa't) och jag har vad jag tror är det sista mötet med psykologen om två veckor.

Kuratorn sa att teamet då samlas och går igenom all info dom samlat på sig och tar sedan ett beslut.

MEN hon berättade att min utredare fick barn inatt/idag och kommer att vara ledig och även fast alla känner sig klara så kommer jag troligtvis få vänta tills efter våren tills jag får min diagnos och får börja med hormoner!

Whaaat? Ok ok det är först i Juni som det gått ett år men om alla är klara redan nu i november så kommer jag bara få sitta och vänta och vänta och vänta tills våren för att gå i mål.

Känns lite sjukt, ärligt sjukt sjukt!

Hur har era utredningar gått?

Har teamet snabbt bestämmt sig eller blivit klara och sedan har ni fått vänta?

Eller hur går det till?

Jag vet att jag är ivrig och "Den som väntar på nått gott..." men allt känns bara så bra!

Utredaren har som sagt verkar mycket possitiv och på honom låter jag som en klockrent fall, kuratorn har utryckt sig liknande och sagt "när du får hormoner", "det får du fråga endorkin om sen" m.m Bara psykologen som jag inte fick samma kontakt med men får känna av vad hon verkar luta mot om två veckor.

Känns bara som att utredningstiden borde kunna variera beroende på sinnesstämmning och livssituationen på pasienten men kanske ett minimum på 3-6 mån eller nått sånt?

Fan vad jag tjattrar, är trött tröttare tröttast och ska krypa ner under täcket, låta hunden krypa ner med mig och försöka sova lite.

Måste försöka ta ikapp lite sömn för imorgon ska jag på Riskettan, ett steg närmare körkortet! Yeah!

Jag säger godnatt och godmorgon till resten  av sverige!