Det är ju endå lönehelg så jag bjuder på en bild!

Översta bilden är samma dag som jag fick åka hem.
Mitten bilden är förra fredan på återvesöket.
Understa bilden är från idag.

På bara en vecka så ser det redan så jävla mycket bättre ut!!
Vänster sida (mitt högra) är favorit! Det högra är det som ja kallar "lilla tutten" men den här snyggaste bröstvårtan...

Yeees, då var det två veckor sen jag låg på operationsbordet i Solna!!

Tiden går fort och det känns skönt! Även fast det betyder närmare snö, kyla och jul stress så betyder det att bli återställd och kunna se mer resultat efter operationen =)

Eftersom det inte sitter någon plast över kompresserna och tejpen så har jag lagt om såren själv efter duschen.

Använder handsprit maniskt, torkar torrt med sånt pappers servetter man har till blöjbyten, tvättar rent med sårtvätts servetter och sen lufttorkar.

Sen har jag smörjt in såren med sårsalva och masserat lite lätt.

Bröstvårtorna har blödit lite vilket jag även sett på kompresserna när jag bytt dom...

Dom ser jävligt läskiga ut för att uttryka mig fint hehe

Tycker själv att det ser ut som att dom ska trilla av, på vissa ställen så har det läkt ihop med huden men på vissa ställen så är det som att man kan flika upp...om ni förstår hur jag menar?

Tycker att det var lite konstigt att dom tog bort stygnen efter bara en vecka då dom är otroligt utsatta.

Tycker dom borde ha stygn som släpper av sig själva på just bröstvårtan men antar att läkarna vet bäst?

jag har googlat och läst otroligt mycket om sår, sårbehandlig, ärr och hur man gör för att få mininal ärrbildning.

Det finns så mycket olika krämer och special grejer man skulle vilja köpa och göra men mycket är ap dyrt och säkert inte ens värt det.

Men nått som jag läst är att Aloe Vera kan göra underverk med sår så jag ska köpa en ren Aloe Vera gel som ja sen ska smörja och massera. Massera har jag också läst ska förhindra fula ärr.

Sen ska jag byta papperstejpen till Mepitac som är gjord av silicon då silicon ska var bättre för såret + att det "rör på sig" när man rör på sig. Den är ganska dyr men man kan använda samma ca. en vecka.

Sen försöker jag hitta nått bättre att ha över bröstvårtorna och har tittat på dom som gör Mepitac - Mölnlycke Health Care men inte riktigt bestämt mig för vad man ska välja än.

Ska se hur bröstvårtorna ser ut nästa gång jag ska lägga om dom, kanske ska boka en tid på sjukhuset så att nån som vet vad dom håller på med får titta på chabraket.

Annars så rullar livet på som vanligt, nu lyfter jag dottern ganska mycket.

Hur kul är det för en 7 månaders att bara ligga i sängen hela dagen?

Kan inte busa riktigt som vanligt men nästan och det verkar hon glad över i alla fall och det är det viktigaste.

Nu har fina frun höstlov och vi ska passa på att åka till min hemstad, hälsa på familjen och träffa lite kompisar.

Ska bli intressant och se hur min mamma uppför sig.

Har en del ansiktbehåring nu och boobsen är ett minne blott så det är inte nått hon kan ignorera längre...eller?

Hade inte berättat för henne att jag skulle operera mig då vi inte snackar så ofta utom operationen kom upp i ett mail om något helt annat.

Då skickade hon några snyftiga sms om att hon hade velat vara där för mig när jag var på sjukhuset och att hon älskade mig...

Upp till bevis säger jag!

Fick en kommentar att jag målaR upp en skräckbild av operatinen vilket är helt fel.

Ni som tyckte det måste läst inlägget ur er egen fantasi med era rädslor i tankarna...

Jag hade en grymt bra tid, det var bara små snärtiga sjuksköterskor som var dunder trevliga som jag skrattade mycket med, alla läkare uppe på operation var trevliga och skämtsamma och kändes proffsiga.

Jag blev servad i sängen och hela tiden frågan om allt var bra och att dom bara var ett knapptryck bort om det var nått...

Kan faktiskt inte klaga på nått, det som var jobbigt var att ha ett sånt kaffe sug men det löste sig med att jag fick två koppar direkt när det fanns kaffe haha

Jag hade inte smärtsamt ont efter operationen, jag kunde byta om till egna kläder, jag gick ur och i sängen själv, gick på toa själv tog mig från Sthlm ner till Småland själv med en tung sportväska helt själv dagen efter operationen.

Fan, det var som att ha en liten mini semester! Jag låg och käka Polly, glodde på Sons of Anarchy och chillade...var ganska gött faktiskt haha

Vill inte att nån ska vara rädd för det här, det är en av dom bästa saker som hänt i mitt liv!

Nu är det dags för fredagsmys!

Trevlg helg!

I fredags, exakt en vecka efter operationen så hade jag tid för omläggning av såren.

Eftersom jag inte riktigt kan röra på mig som vanligt så fick jag med mig hela familjen i bilen då frugan körde.

Hade tid kl. 11 så det blev en tidig morgon.

På Karolinska så fick jag komma in i ett rum och lägga mig på en säng.

En läkare tog bort alla kompresser och bandage och tejp som satt så nu kunde jag se allt som hänt för första gången.

Dom stora såren ser vel helt ok ut, tycker kanske att dom går lite väl nära varandra i mitten så att det ser lite ut som att man har en "klyka" men det kan vara att det är lite svullet.

Ena sidan ser ut som ett litet bröst fortfarande tycker jag men det kan också vara svullnad, men det andra är typ helt platt så har svårt att tro att det bara är svullnad utom tror det är lite mer fett kvar där.

Bröstvårtorna är en helt annan historia...

Redan när kirurgen skulle rita upp vart han skule skära så sa han att man kommer vara tvungen att göra minst två operationer på dom eftersom jag har förstora vårtor, själva gården skär dom redan bort till den storlek som anses "normalt" på en man.

MEN jag själv tycker att dom sitter för högt upp och allt för mycket i mitten så att det ser konstigt ut.

Är inte helt nöjd med det så när kirurgen kom för att titta till mig på omläggningen så tog jag det med honom.

Han sa att det går att få dom lite längre ut när man ska fixa till dom en andra gång.

För övrigt så var han nöjd med resultatet vilket var skönt att höra,  man vet ju inte själv vad som är bra och vad som inte är bra utom kan bara gissa när man tittar på det.

Men han sa till läkaren att hon kunde ta bort stygnen som satt runt bröstvårtan då dom fastnat bra redan.

Han sa också att dom kommer skorpa sig och ramla av vilket jag tycker låter ganska groteskt haha...

Läkaren tvättade tillslut allt och satte på ny tejp och kompresser.

Då det är en bit att åka för mig så fick jag OK och ett brev som gör att jag kan lägga om såren på en närmare plats vilket känns som en lättnad.

Men kirurgen kommer kalla mig igen om 2-3 månader så ska det vel fixas till lite.

Då vill jag att han får ner och ut bröstvårtorna lite samt får bort det fett som finns kvar och gör att det ser mer ut som bröst.

Men man vet inte heller hur det kommer se ut när allt läkaren och svullnader eller inte svullnader lägger sig.

Idag la jag om allt själv efter duschen, det är kul att stå framför spegeln nu...

Det kan bara bli bättre för varje dag som går!

Ni kanske tycker att jag inte låter nöjd, jag är överlycklig!

Men det är min kropp och jag ska leva med den resten av livet, då vill jag att det ska se bra ut.

Thats it!

Jag överlevde och lever.

Tillslut så kom en sjuksyster och hämtade mig, jag blir invisad till ett rum där jag fick vänta på min kirurg.

När han kom fick jag strippa och han mätte och målade upp var snitten skulle sitta.

Sen fick jag gå ut i hallen och lägga mig i en säng, brevid fika bordet. Jääävligt dryg då man inte käkat nått och var sjukligt sugen på en kopp kaffe.

Efter en stund kom två sjuksystrar och körde upp mig till uppvaket där jag fick vänta på min tur. Fick ta två värktabletter och sen fick jag ett dropp insatt i armvecket. Sen fick jag gå in till operations salen och hoppa upp på ett litet bord.

Dom satte på småbord där armarna skulle ligga sen fick jag andas och så sa dom godnatt... ...sen vaknade jag på uppvaket igen, kändes som att bara blundade.

Jag hade inte ont utom det stramade bara lite och tryckte eftersom jag hade ett stretch band runt bröstkorgen.

Dom frågade om jag ville ha smärtstillande, och det behövde jag inte utom frågade bara efter en kopp kaffe.

Tyvärr hade dom inget utom jag fick vänta ca. 1 tim på att bli ner rullad till mitt rum.

Fick dela rum med 3 andra, två gubbar och en medelålders kille som opererat fötterna.

Efter två koppar kaffe och några timmar så kom en polare och hälsade på.

Då gick jag på toa för första gången och bytte om till lite skönare kläder.

På kvällen kom en doktor och öppnade tillslut upp paketet så jag fick se vad som döljde sig där under.

Såg vel helt ok ut men var svårt att avgöra eftersom det var ganska mycket kompresser och tejp.

Dagen efter så kom doktorn igen och tittade till såren, sa att allt såg bra ut och kallade på den som skulle ta bort blodbollarna.

Kan säga att det som gjorde mest ont var när hon klippte upp stygnen som rören satt fast i, visst känndes det när hon drog ut dom men det var nån sekund bara.

Hon plåstrade om och satte på plast så att jag skulle kunna duscha. Sen fick jag gå...

Såg nog ut som ringaren i Notre Dame eftersom man inte kan sträcka på sig, det känns som att man ska dra upp hela såren om man gör nått förhastat.

Men jag tog mig från sjukhuset till centralen och på tåget till Norrköping där min underbara fru kom och hämta upp mig.

Sen jag kom hem så har jag försökt att inte lyfta så mycket och tagit det ganska lugnt.

Första dagarna så gjorde det ständigt ont men en smärta man kan hantera, har bara tagit några enstaka verktabletter sen själva operationen.

På måndagen så var jag hemma själv med min dotter, det funkade men det var krävande så min fru stannade hemma resten av veckan.

Kan säga att om man tycker det är svårt att andas med binder så är det inget mot att binda med det här stretch bandet dygnet runt.

Varje steg, rörelse och ord gör att man blir anfådd, det tär på en. Jag har tagit av den lite då och då bara för att andas.

Det blir sakta men säkert enklare att röra sig, det gör mindre ont och man lär sig att andas så att man kan fungera.

Men efter en hel dag med rörelser och kanske några lyft av dottern eller hundarna så gör det lite extra ont.

Nu är det bara att vänta på att det ska läka...

Så då sitter man i väntrummet aka. dagrummet på Avdelning E13, Rekonstruktiv plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset!!!

Det är med skräckblandad förtjusning som jag väntat på att dom ska ropa mitt namn...

Hade tid hos logopeden igår och fick ta mig upp galet tidigt, förflytta dottern till sin mormor som skulle vara barnvakt, åka bil med frugan till närmaste by med tågspår, ta fjärrtåget till Linköping, ta tåget till Sthlm, ta tuben ut till förorten och sen ta bussen till Huddinge sjukhuset...
Det blev en lång dag!
Hade sjunkit till att ligga på 130 som normalläge med rösten, sist jag var där så låg jag på 150 så det var skönt att höra...för jag hör det inte själv!

Sen åkte jag till en polare, åt sushi och snackade massa skit och skrattade otroligt mycket...det var skönt eftersom nånstans där inne så är man lite nervös!

Sen så sent som jag orkade så fick jag överta badrummet och använda Weet hårborttagningsmedel...vilket är skiiitdåligt förövrigt!
Sen skulle jag skrubba mig och tvätta håret med bakteriedödande medel x2.
Sen försökte jag sova, gick inte alls tyckte jag tills jag vaknade av ett jävligt irritetande larm 04:50...
Ursäkta men 04:50 är ej humant för mig! Men jag klarade det!
Efter tub och buss så är jag här, även idag skrubbad x2!

Nu väntar jag bara...
Väntar...
Väntar...
Och väntar!

Shit, tiden går snabbt!

Plötsligt en dag så var det grönt ute och sommarvärme, snart antar jag att vinern är här igen så som tiden flyger förbi!

Vad har hänt sen sist då?

Rösten:

Jag har kännt mig lite små sjuk i halsen nästan hela månaden och låter nyvaken dygnet runt.

Vanligtvis så hör folk vad jag säger när jag höjer rösten men nu hör ingen vad jag säger...inte ens när jag försöker skrika för att dom ska höra så går det.

Det känns skit kul! Äntligen så händer det grejer!

Fysiskt:

Jag försöker träna och äta rätt men just nu är jag och frugan inne i en glass period.

Vi drog hem alla Wallander filmerna och bänkar oss med en skål glass med maränger, nogatsås och Oboy pulver varje kväll... Sååååå sjukt gott!

Jag försöker och vill äta nyttigt men jag inser också att jag är sockerberoende och utan socker så blir jag en dålig människa, så jag fortsätter äta det.

Att kapa allt man tycker är gott, t.ex vitt bröd godis och pasta så känns det inte värt det.

Jag får bara fortsätta träna och försöka hålla bort fettet så gott det går.

Vi hade semester i två veckor och var och renoverade på huset. Hade med mig kvarg som jag skulle äta till frukost.

Hade med mig mina tränings piller och pulver och trodde på fullaste allvar att jag skulle ta iaf minst 30 min varje dag till att träna MEN semester är semester och det fanns ingen tid mellan renovering och fika med nära och kära för att hinna ens tänka på att träna.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen, förra veckan blev det noll träningsdagar men första dagen så var jag så sjukt trött, andra dagen så regnade det och motivationen var nere på botten och tredje dagen så åkte jag på konferens med jobbet...

Denna vecka har jag gått till gymmet varje dag och det är så jävla skönt!

När jag tittar på bilder så ser jag possitiva fönändringar och peppar varje vecka efter att ta nya bilder för att jämföra med.

Psykiskt:

Var på svensexa under semestern och den kära och under dagen fullare och fullare brugummen använde mitt valda namn hela tiden, blev nästan lite rörd...

Nu har jag dock gått tillbaka till mitt andra namn igen då det känns bättre eftersom det andra namnet jag valde var mer för min mammas skull och inte min.

Så jag får ta det igen med alla så alla är på samma bana =)

Fick frågan vad jag ville att det skulle stå för namn på bordsplaceringen på bröllopet, tänkte länge och väl och självklart det ska stå mitt tagna namn då det är där jag ska bo om bara några månader så folk får lära sig helt enkelt. Ska bli en intressant dag minst sagt!

Annars handlar livet mest om jobb, bebis, kärlek, renovering och längtan efter sommaren...

Snart är det 3 månader på T. och jag ska ta min tredje spruta, har tid hos logopeden för att mäta rösten igen.

Inte hört nått från plastiken än vilket gör mig orolig!

Eftersom jag ska vara hemma med vår dotter från September så trodde jag ju att jag skulle hinna läka innan dess så man har lite rörelsefrihet + slippa binder under hela sommaren vilket skulle vara en gudagåva!!

Men får ligga på dom igen antar jag. Då jag var på konsultation i Mars och enligt vårdgarantin så skulle jag få operation i Juni men ikke sa nikke...

Skrev upp mig på listan att jag kunde hoppa in om någon avbokar sin operationstid, men antar att det redan står X antal namn på den listan som är före mig. Vill opereras nu Nu NU!

Yes yes thats life!

He hopp,..

Då har det gått en månad sen sist och kan säga att det inte hänt något alls sen dess.

Börjar starkt tro att han faktiskt inte gav mig Nebido utom något annat...vilket känns jävligt surt!

Var och tog min andra sprut igår och valde då bort indiern och fick en trevlig medelålders kvinna.

Hon hade gett just Nebido ett par gånger förut och hade även arbetat på en arbetsplats där hon dagligten gav intramuskulärt flertal gånger så hon visste vad hon höll på med.

Jag fick titta på nålen och när hon drog in vätskan, tog sjukt lång tid bara det...hon sa att om hon skulle släppa så skulle det åka tillbaka i ampullen.

Shit tänkte jag, han gav mig fan inte det där för han höll inte på länge utom jag var som sagt in och ut genom dörren på kanske 3 min...

Jag fick ligga på sida denna gång med övre benet lite uppdraget mot magen för det är så man ska ligga sa hon, även där gjorde han fel då jag låg på mage?

Men sen stack hon in den och började spruta, kände direkt att det spände till i muskeln och hon tog goood tid på sig, kankse 5 min i alla fall.

Jag berättade om hur indiern gjort och hon tyckte det hela lät mycket konstigt och inte alls rätt så att jag fick hennes namn och jag kunde då fråga om just henne nästa gång vilket känns jävligt skönt!

Hon snicksnackade lite, varför jag tog just Nebido, hur jag upplever allt m.m jätte super trevlig, kände mig trygg där jag låg.

På¨vägen hem haltade jag nästan då jag inte var beredd på att det skulle spänna just så mycket som det gjorde haha

Men nu vet jag i alla fall att jag verkligen har fått min spruta...

Funderar på att ringa min endo läkare och berätta om första sprutan, kanske ta ett nytt blodprov för att se mina värden och kanske få ta en ny spruta ganska snart...

Annars så är det i Juni som jag ska ta nästa, känns långt bort men det är så det är och man ska inte klaga när man väl är här =)

Träffade även min psykolog på ENID mottagningen för en uppföljning samma dag.

Blev mycket bebis prat då det är hela mitt liv just nu. Men vi pratade lite om mamma då hon fortfarande inte vill veta av min diagnos utom låtsas som ingenting.

Hon frågade hur det gått på jobbet och jag fick berätta att jag troligtvis inte kommer berätta före jag slutar om jag inte plötsligt får helskägg och basarnas basröst.

Detta pga att jag är lite orolig över hur dom skulle reagera och smått rädd för att utsättas för hatbrott...

Hon tyckte det hela lät fruktasvärt, att det kan vara så på en arbetsplats, att man är rädd från och till men det är så jag har det, jag vet att det snackas skit bakom ryggen på mig, att dom ser ner på mig pga min "läggning", att jag och min fru har barn, att vi är en skam, att jag är onaturlig...MEN fuck it!

När jag lämnar den här platsen så kommer jag aldrig titta tillbaka, trångsynta människor som dom har jag noll respekt för!

Har kontakt med en på HR (Human Resorses = personalavdelningen) jag har berättat hela historien om mig, vad jag går igenom just nu och vad som kommer att hända.

Att jag kommer att sluta här i samband med min pappaledighet och söka nytt jobb på den nya orten men fortfarande på samma firma och då jobba kvar i systemet.

Att jag vill få mitt namn ändrat i systemet för att behålla arbetstid och referenser för att så enkelt som möjligt komma vidare.

Enligt henne så behövs det en del pappers arbete från olika instanser för att byta just förnamn och sedan är det riktigt klurigt med personnummret men det är ju ett tag kvar tills jag är där och då har dom nog benat ut det åt mig.

Men enligt henne så ska det inte vara något problem utom önskar mig all lycka i livet och sa att hon kunde prata med sina kontakter som hon har på min nya ort och se om dom har möjlighet att förflytta mig så jag är peppad.

Måste berätta för min chef då han kommer få agera referens åt mig när jag söker nytt jobb...

Saken är den att vi tappat kontakten och haft lite bad blood mellan oss den senaste tiden, han är oförstående och borstar bara av sig saker känns det som då även han ska sluta på just denna arbetsplats snart...

Men jag ska ta tag i det när jag känner att vi är på lite bättre fot!

Annars så rullar livet på helt enkelt.

Mycket bebis men känner att jag inte riktigt räcker till just nu...

Jobbar mina timnmar på natten, kommer hem, går ut med hunden, försöker äta frukost med frugan och gulla lite med sötnosen sen är det att försöka sova vilket är det som inte riktigt funkar just nu...

Min fru är den mest underbara som finns, stor eloge till henne som fortfarande står ut med mig!

Hon tar alltid en promenad när jag ska lägga mig för att jag ska få möjligheten att somna vilket är så fint gjort av henne.

Men jag sover dåligt och för lite så är bara trött och små grinig när jag sen vaknar...vet inte vad jag ska göra?

Vill hinna vara en bra sambo, hjälpa till hemma...

Vill ha tid att få vara kär i min fru, att visa att hon är mitt allt...

Vill hinna se min dotter utvecklas och att hon ska känna mig och känna sig trygg hos mig...

Vill hinna leka och busa med min hund, gå ut på promenader och mysa...

Vill inte jobba....

Vill inte vara trött...

Vill träna, sova, äta, älska och njuta!

Ge mig sommar, värme och ledighet nu! Nu Nu Nu!

Hmm...

Ska ta nya kort idag för att ha mina 1 månads bilder sen ska jag ta och raka mig för att se hur det växer tillbaka igen, vad som händer med kroppen nu när jag är 100% säker på att testosteronet är i mig, så sjukt peppad på hur det ska gå =)