I fredags, exakt en vecka efter operationen så hade jag tid för omläggning av såren.

Eftersom jag inte riktigt kan röra på mig som vanligt så fick jag med mig hela familjen i bilen då frugan körde.

Hade tid kl. 11 så det blev en tidig morgon.

På Karolinska så fick jag komma in i ett rum och lägga mig på en säng.

En läkare tog bort alla kompresser och bandage och tejp som satt så nu kunde jag se allt som hänt för första gången.

Dom stora såren ser vel helt ok ut, tycker kanske att dom går lite väl nära varandra i mitten så att det ser lite ut som att man har en "klyka" men det kan vara att det är lite svullet.

Ena sidan ser ut som ett litet bröst fortfarande tycker jag men det kan också vara svullnad, men det andra är typ helt platt så har svårt att tro att det bara är svullnad utom tror det är lite mer fett kvar där.

Bröstvårtorna är en helt annan historia...

Redan när kirurgen skulle rita upp vart han skule skära så sa han att man kommer vara tvungen att göra minst två operationer på dom eftersom jag har förstora vårtor, själva gården skär dom redan bort till den storlek som anses "normalt" på en man.

MEN jag själv tycker att dom sitter för högt upp och allt för mycket i mitten så att det ser konstigt ut.

Är inte helt nöjd med det så när kirurgen kom för att titta till mig på omläggningen så tog jag det med honom.

Han sa att det går att få dom lite längre ut när man ska fixa till dom en andra gång.

För övrigt så var han nöjd med resultatet vilket var skönt att höra,  man vet ju inte själv vad som är bra och vad som inte är bra utom kan bara gissa när man tittar på det.

Men han sa till läkaren att hon kunde ta bort stygnen som satt runt bröstvårtan då dom fastnat bra redan.

Han sa också att dom kommer skorpa sig och ramla av vilket jag tycker låter ganska groteskt haha...

Läkaren tvättade tillslut allt och satte på ny tejp och kompresser.

Då det är en bit att åka för mig så fick jag OK och ett brev som gör att jag kan lägga om såren på en närmare plats vilket känns som en lättnad.

Men kirurgen kommer kalla mig igen om 2-3 månader så ska det vel fixas till lite.

Då vill jag att han får ner och ut bröstvårtorna lite samt får bort det fett som finns kvar och gör att det ser mer ut som bröst.

Men man vet inte heller hur det kommer se ut när allt läkaren och svullnader eller inte svullnader lägger sig.

Idag la jag om allt själv efter duschen, det är kul att stå framför spegeln nu...

Det kan bara bli bättre för varje dag som går!

Ni kanske tycker att jag inte låter nöjd, jag är överlycklig!

Men det är min kropp och jag ska leva med den resten av livet, då vill jag att det ska se bra ut.

Thats it!

Jag överlevde och lever.

Tillslut så kom en sjuksyster och hämtade mig, jag blir invisad till ett rum där jag fick vänta på min kirurg.

När han kom fick jag strippa och han mätte och målade upp var snitten skulle sitta.

Sen fick jag gå ut i hallen och lägga mig i en säng, brevid fika bordet. Jääävligt dryg då man inte käkat nått och var sjukligt sugen på en kopp kaffe.

Efter en stund kom två sjuksystrar och körde upp mig till uppvaket där jag fick vänta på min tur. Fick ta två värktabletter och sen fick jag ett dropp insatt i armvecket. Sen fick jag gå in till operations salen och hoppa upp på ett litet bord.

Dom satte på småbord där armarna skulle ligga sen fick jag andas och så sa dom godnatt... ...sen vaknade jag på uppvaket igen, kändes som att bara blundade.

Jag hade inte ont utom det stramade bara lite och tryckte eftersom jag hade ett stretch band runt bröstkorgen.

Dom frågade om jag ville ha smärtstillande, och det behövde jag inte utom frågade bara efter en kopp kaffe.

Tyvärr hade dom inget utom jag fick vänta ca. 1 tim på att bli ner rullad till mitt rum.

Fick dela rum med 3 andra, två gubbar och en medelålders kille som opererat fötterna.

Efter två koppar kaffe och några timmar så kom en polare och hälsade på.

Då gick jag på toa för första gången och bytte om till lite skönare kläder.

På kvällen kom en doktor och öppnade tillslut upp paketet så jag fick se vad som döljde sig där under.

Såg vel helt ok ut men var svårt att avgöra eftersom det var ganska mycket kompresser och tejp.

Dagen efter så kom doktorn igen och tittade till såren, sa att allt såg bra ut och kallade på den som skulle ta bort blodbollarna.

Kan säga att det som gjorde mest ont var när hon klippte upp stygnen som rören satt fast i, visst känndes det när hon drog ut dom men det var nån sekund bara.

Hon plåstrade om och satte på plast så att jag skulle kunna duscha. Sen fick jag gå...

Såg nog ut som ringaren i Notre Dame eftersom man inte kan sträcka på sig, det känns som att man ska dra upp hela såren om man gör nått förhastat.

Men jag tog mig från sjukhuset till centralen och på tåget till Norrköping där min underbara fru kom och hämta upp mig.

Sen jag kom hem så har jag försökt att inte lyfta så mycket och tagit det ganska lugnt.

Första dagarna så gjorde det ständigt ont men en smärta man kan hantera, har bara tagit några enstaka verktabletter sen själva operationen.

På måndagen så var jag hemma själv med min dotter, det funkade men det var krävande så min fru stannade hemma resten av veckan.

Kan säga att om man tycker det är svårt att andas med binder så är det inget mot att binda med det här stretch bandet dygnet runt.

Varje steg, rörelse och ord gör att man blir anfådd, det tär på en. Jag har tagit av den lite då och då bara för att andas.

Det blir sakta men säkert enklare att röra sig, det gör mindre ont och man lär sig att andas så att man kan fungera.

Men efter en hel dag med rörelser och kanske några lyft av dottern eller hundarna så gör det lite extra ont.

Nu är det bara att vänta på att det ska läka...