Yeees, då var det två veckor sen jag låg på operationsbordet i Solna!!

Tiden går fort och det känns skönt! Även fast det betyder närmare snö, kyla och jul stress så betyder det att bli återställd och kunna se mer resultat efter operationen =)

Eftersom det inte sitter någon plast över kompresserna och tejpen så har jag lagt om såren själv efter duschen.

Använder handsprit maniskt, torkar torrt med sånt pappers servetter man har till blöjbyten, tvättar rent med sårtvätts servetter och sen lufttorkar.

Sen har jag smörjt in såren med sårsalva och masserat lite lätt.

Bröstvårtorna har blödit lite vilket jag även sett på kompresserna när jag bytt dom...

Dom ser jävligt läskiga ut för att uttryka mig fint hehe

Tycker själv att det ser ut som att dom ska trilla av, på vissa ställen så har det läkt ihop med huden men på vissa ställen så är det som att man kan flika upp...om ni förstår hur jag menar?

Tycker att det var lite konstigt att dom tog bort stygnen efter bara en vecka då dom är otroligt utsatta.

Tycker dom borde ha stygn som släpper av sig själva på just bröstvårtan men antar att läkarna vet bäst?

jag har googlat och läst otroligt mycket om sår, sårbehandlig, ärr och hur man gör för att få mininal ärrbildning.

Det finns så mycket olika krämer och special grejer man skulle vilja köpa och göra men mycket är ap dyrt och säkert inte ens värt det.

Men nått som jag läst är att Aloe Vera kan göra underverk med sår så jag ska köpa en ren Aloe Vera gel som ja sen ska smörja och massera. Massera har jag också läst ska förhindra fula ärr.

Sen ska jag byta papperstejpen till Mepitac som är gjord av silicon då silicon ska var bättre för såret + att det "rör på sig" när man rör på sig. Den är ganska dyr men man kan använda samma ca. en vecka.

Sen försöker jag hitta nått bättre att ha över bröstvårtorna och har tittat på dom som gör Mepitac - Mölnlycke Health Care men inte riktigt bestämt mig för vad man ska välja än.

Ska se hur bröstvårtorna ser ut nästa gång jag ska lägga om dom, kanske ska boka en tid på sjukhuset så att nån som vet vad dom håller på med får titta på chabraket.

Annars så rullar livet på som vanligt, nu lyfter jag dottern ganska mycket.

Hur kul är det för en 7 månaders att bara ligga i sängen hela dagen?

Kan inte busa riktigt som vanligt men nästan och det verkar hon glad över i alla fall och det är det viktigaste.

Nu har fina frun höstlov och vi ska passa på att åka till min hemstad, hälsa på familjen och träffa lite kompisar.

Ska bli intressant och se hur min mamma uppför sig.

Har en del ansiktbehåring nu och boobsen är ett minne blott så det är inte nått hon kan ignorera längre...eller?

Hade inte berättat för henne att jag skulle operera mig då vi inte snackar så ofta utom operationen kom upp i ett mail om något helt annat.

Då skickade hon några snyftiga sms om att hon hade velat vara där för mig när jag var på sjukhuset och att hon älskade mig...

Upp till bevis säger jag!

Fick en kommentar att jag målaR upp en skräckbild av operatinen vilket är helt fel.

Ni som tyckte det måste läst inlägget ur er egen fantasi med era rädslor i tankarna...

Jag hade en grymt bra tid, det var bara små snärtiga sjuksköterskor som var dunder trevliga som jag skrattade mycket med, alla läkare uppe på operation var trevliga och skämtsamma och kändes proffsiga.

Jag blev servad i sängen och hela tiden frågan om allt var bra och att dom bara var ett knapptryck bort om det var nått...

Kan faktiskt inte klaga på nått, det som var jobbigt var att ha ett sånt kaffe sug men det löste sig med att jag fick två koppar direkt när det fanns kaffe haha

Jag hade inte smärtsamt ont efter operationen, jag kunde byta om till egna kläder, jag gick ur och i sängen själv, gick på toa själv tog mig från Sthlm ner till Småland själv med en tung sportväska helt själv dagen efter operationen.

Fan, det var som att ha en liten mini semester! Jag låg och käka Polly, glodde på Sons of Anarchy och chillade...var ganska gött faktiskt haha

Vill inte att nån ska vara rädd för det här, det är en av dom bästa saker som hänt i mitt liv!

Nu är det dags för fredagsmys!

Trevlg helg!

Jag överlevde och lever.

Tillslut så kom en sjuksyster och hämtade mig, jag blir invisad till ett rum där jag fick vänta på min kirurg.

När han kom fick jag strippa och han mätte och målade upp var snitten skulle sitta.

Sen fick jag gå ut i hallen och lägga mig i en säng, brevid fika bordet. Jääävligt dryg då man inte käkat nått och var sjukligt sugen på en kopp kaffe.

Efter en stund kom två sjuksystrar och körde upp mig till uppvaket där jag fick vänta på min tur. Fick ta två värktabletter och sen fick jag ett dropp insatt i armvecket. Sen fick jag gå in till operations salen och hoppa upp på ett litet bord.

Dom satte på småbord där armarna skulle ligga sen fick jag andas och så sa dom godnatt... ...sen vaknade jag på uppvaket igen, kändes som att bara blundade.

Jag hade inte ont utom det stramade bara lite och tryckte eftersom jag hade ett stretch band runt bröstkorgen.

Dom frågade om jag ville ha smärtstillande, och det behövde jag inte utom frågade bara efter en kopp kaffe.

Tyvärr hade dom inget utom jag fick vänta ca. 1 tim på att bli ner rullad till mitt rum.

Fick dela rum med 3 andra, två gubbar och en medelålders kille som opererat fötterna.

Efter två koppar kaffe och några timmar så kom en polare och hälsade på.

Då gick jag på toa för första gången och bytte om till lite skönare kläder.

På kvällen kom en doktor och öppnade tillslut upp paketet så jag fick se vad som döljde sig där under.

Såg vel helt ok ut men var svårt att avgöra eftersom det var ganska mycket kompresser och tejp.

Dagen efter så kom doktorn igen och tittade till såren, sa att allt såg bra ut och kallade på den som skulle ta bort blodbollarna.

Kan säga att det som gjorde mest ont var när hon klippte upp stygnen som rören satt fast i, visst känndes det när hon drog ut dom men det var nån sekund bara.

Hon plåstrade om och satte på plast så att jag skulle kunna duscha. Sen fick jag gå...

Såg nog ut som ringaren i Notre Dame eftersom man inte kan sträcka på sig, det känns som att man ska dra upp hela såren om man gör nått förhastat.

Men jag tog mig från sjukhuset till centralen och på tåget till Norrköping där min underbara fru kom och hämta upp mig.

Sen jag kom hem så har jag försökt att inte lyfta så mycket och tagit det ganska lugnt.

Första dagarna så gjorde det ständigt ont men en smärta man kan hantera, har bara tagit några enstaka verktabletter sen själva operationen.

På måndagen så var jag hemma själv med min dotter, det funkade men det var krävande så min fru stannade hemma resten av veckan.

Kan säga att om man tycker det är svårt att andas med binder så är det inget mot att binda med det här stretch bandet dygnet runt.

Varje steg, rörelse och ord gör att man blir anfådd, det tär på en. Jag har tagit av den lite då och då bara för att andas.

Det blir sakta men säkert enklare att röra sig, det gör mindre ont och man lär sig att andas så att man kan fungera.

Men efter en hel dag med rörelser och kanske några lyft av dottern eller hundarna så gör det lite extra ont.

Nu är det bara att vänta på att det ska läka...

Så då sitter man i väntrummet aka. dagrummet på Avdelning E13, Rekonstruktiv plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset!!!

Det är med skräckblandad förtjusning som jag väntat på att dom ska ropa mitt namn...

Hade tid hos logopeden igår och fick ta mig upp galet tidigt, förflytta dottern till sin mormor som skulle vara barnvakt, åka bil med frugan till närmaste by med tågspår, ta fjärrtåget till Linköping, ta tåget till Sthlm, ta tuben ut till förorten och sen ta bussen till Huddinge sjukhuset...
Det blev en lång dag!
Hade sjunkit till att ligga på 130 som normalläge med rösten, sist jag var där så låg jag på 150 så det var skönt att höra...för jag hör det inte själv!

Sen åkte jag till en polare, åt sushi och snackade massa skit och skrattade otroligt mycket...det var skönt eftersom nånstans där inne så är man lite nervös!

Sen så sent som jag orkade så fick jag överta badrummet och använda Weet hårborttagningsmedel...vilket är skiiitdåligt förövrigt!
Sen skulle jag skrubba mig och tvätta håret med bakteriedödande medel x2.
Sen försökte jag sova, gick inte alls tyckte jag tills jag vaknade av ett jävligt irritetande larm 04:50...
Ursäkta men 04:50 är ej humant för mig! Men jag klarade det!
Efter tub och buss så är jag här, även idag skrubbad x2!

Nu väntar jag bara...
Väntar...
Väntar...
Och väntar!

He hopp,..

Då har det gått en månad sen sist och kan säga att det inte hänt något alls sen dess.

Börjar starkt tro att han faktiskt inte gav mig Nebido utom något annat...vilket känns jävligt surt!

Var och tog min andra sprut igår och valde då bort indiern och fick en trevlig medelålders kvinna.

Hon hade gett just Nebido ett par gånger förut och hade även arbetat på en arbetsplats där hon dagligten gav intramuskulärt flertal gånger så hon visste vad hon höll på med.

Jag fick titta på nålen och när hon drog in vätskan, tog sjukt lång tid bara det...hon sa att om hon skulle släppa så skulle det åka tillbaka i ampullen.

Shit tänkte jag, han gav mig fan inte det där för han höll inte på länge utom jag var som sagt in och ut genom dörren på kanske 3 min...

Jag fick ligga på sida denna gång med övre benet lite uppdraget mot magen för det är så man ska ligga sa hon, även där gjorde han fel då jag låg på mage?

Men sen stack hon in den och började spruta, kände direkt att det spände till i muskeln och hon tog goood tid på sig, kankse 5 min i alla fall.

Jag berättade om hur indiern gjort och hon tyckte det hela lät mycket konstigt och inte alls rätt så att jag fick hennes namn och jag kunde då fråga om just henne nästa gång vilket känns jävligt skönt!

Hon snicksnackade lite, varför jag tog just Nebido, hur jag upplever allt m.m jätte super trevlig, kände mig trygg där jag låg.

På¨vägen hem haltade jag nästan då jag inte var beredd på att det skulle spänna just så mycket som det gjorde haha

Men nu vet jag i alla fall att jag verkligen har fått min spruta...

Funderar på att ringa min endo läkare och berätta om första sprutan, kanske ta ett nytt blodprov för att se mina värden och kanske få ta en ny spruta ganska snart...

Annars så är det i Juni som jag ska ta nästa, känns långt bort men det är så det är och man ska inte klaga när man väl är här =)

Träffade även min psykolog på ENID mottagningen för en uppföljning samma dag.

Blev mycket bebis prat då det är hela mitt liv just nu. Men vi pratade lite om mamma då hon fortfarande inte vill veta av min diagnos utom låtsas som ingenting.

Hon frågade hur det gått på jobbet och jag fick berätta att jag troligtvis inte kommer berätta före jag slutar om jag inte plötsligt får helskägg och basarnas basröst.

Detta pga att jag är lite orolig över hur dom skulle reagera och smått rädd för att utsättas för hatbrott...

Hon tyckte det hela lät fruktasvärt, att det kan vara så på en arbetsplats, att man är rädd från och till men det är så jag har det, jag vet att det snackas skit bakom ryggen på mig, att dom ser ner på mig pga min "läggning", att jag och min fru har barn, att vi är en skam, att jag är onaturlig...MEN fuck it!

När jag lämnar den här platsen så kommer jag aldrig titta tillbaka, trångsynta människor som dom har jag noll respekt för!

Har kontakt med en på HR (Human Resorses = personalavdelningen) jag har berättat hela historien om mig, vad jag går igenom just nu och vad som kommer att hända.

Att jag kommer att sluta här i samband med min pappaledighet och söka nytt jobb på den nya orten men fortfarande på samma firma och då jobba kvar i systemet.

Att jag vill få mitt namn ändrat i systemet för att behålla arbetstid och referenser för att så enkelt som möjligt komma vidare.

Enligt henne så behövs det en del pappers arbete från olika instanser för att byta just förnamn och sedan är det riktigt klurigt med personnummret men det är ju ett tag kvar tills jag är där och då har dom nog benat ut det åt mig.

Men enligt henne så ska det inte vara något problem utom önskar mig all lycka i livet och sa att hon kunde prata med sina kontakter som hon har på min nya ort och se om dom har möjlighet att förflytta mig så jag är peppad.

Måste berätta för min chef då han kommer få agera referens åt mig när jag söker nytt jobb...

Saken är den att vi tappat kontakten och haft lite bad blood mellan oss den senaste tiden, han är oförstående och borstar bara av sig saker känns det som då även han ska sluta på just denna arbetsplats snart...

Men jag ska ta tag i det när jag känner att vi är på lite bättre fot!

Annars så rullar livet på helt enkelt.

Mycket bebis men känner att jag inte riktigt räcker till just nu...

Jobbar mina timnmar på natten, kommer hem, går ut med hunden, försöker äta frukost med frugan och gulla lite med sötnosen sen är det att försöka sova vilket är det som inte riktigt funkar just nu...

Min fru är den mest underbara som finns, stor eloge till henne som fortfarande står ut med mig!

Hon tar alltid en promenad när jag ska lägga mig för att jag ska få möjligheten att somna vilket är så fint gjort av henne.

Men jag sover dåligt och för lite så är bara trött och små grinig när jag sen vaknar...vet inte vad jag ska göra?

Vill hinna vara en bra sambo, hjälpa till hemma...

Vill ha tid att få vara kär i min fru, att visa att hon är mitt allt...

Vill hinna se min dotter utvecklas och att hon ska känna mig och känna sig trygg hos mig...

Vill hinna leka och busa med min hund, gå ut på promenader och mysa...

Vill inte jobba....

Vill inte vara trött...

Vill träna, sova, äta, älska och njuta!

Ge mig sommar, värme och ledighet nu! Nu Nu Nu!

Hmm...

Ska ta nya kort idag för att ha mina 1 månads bilder sen ska jag ta och raka mig för att se hur det växer tillbaka igen, vad som händer med kroppen nu när jag är 100% säker på att testosteronet är i mig, så sjukt peppad på hur det ska gå =)

Närstående mötet börjar närma sig och nervösiteten sätter sina spår.

Det har varit mycket mail konversation med familjen sedan jag skickade ut inbjudan.

Min älsta syster som inte bor i Sverige visste redan om det via min syster men var glad att jag själv valde att ställa mig upp och stå för vem jag är även fast hon inte förstår det till 100%.

Hon ville komma men pga resan så blir det svårt men ville gärna att vi pratar nästa gång vi ses...

Min älsta bror ställde gärna upp att komma men jag sa att det var ok att han stanna hemma och att vi kan prata nästa gång jag är i stan.

Min näst älsta syster tyckte jag var dum att tro att jag skulle förlora min familj pga detta, att hon kommer älska mig lika mycket som en lillebror som hon älskat mig som en lillasyster. Det värmer otroligt i hjärtat att höra!

Min systerson var peppad på att komma och sökte ledigt men fick det dessvärre inte, jag har alltid varit hans favorit moster och vi var otroligt tighta som barn så jag är jätte glad att han stöttar mig!

Min bästa syster är jätte stolt över mig, att jag äntligen berättade.

Resterande familj (Ja, jag har en stor familj) har jag inte hört något från, lite besviken att min bror jag gillar mest inte svarat då jag skulle behöva ett ok från honom men det kan hända att det var fel mail.

Jag och mina syskon har ingen direkt kontakt förutom när det är födelsedagar och stor helger så jag har inte tänkt så mycket på att dom behöver veta innan men nu känns det bra. Dom kommer märka det hur det än blir!

Min mamma är en helt annan historia...

Hon har inte svarat och inte svarat på sms heller om jag frågat om mötet. Hon har svarat på andra saker och kommenterat bilder på facebook m.m

Enligt mina systrar så skulle hon inte komma sen skulle hon komma sen skulle hon inte...ja ni förstår att det är ett problem.

Fick svar från henne i söndags att hon iaf skulle åka men att hon mår riktigt dåligt.

Min mamma har mått dåligt länge pga personliga skäl och nu är allt värre.

Dels pga mig men dels att hennes syster är dödligt sjuk.

Hon har svårt att orka med antar jag...hon känner att jag sviker henne.

Antar att hon ser det lite som att jag spottar henne i ansiktet genom att vilja vara någon annan än den flicka som hon födde.

Hon förstår inte att det inte handlar om henne och något hon gjort utom att det handlar om mig och att något gått fel någonstans!

Hoppas att något sägs på mötet som gör att hon förstår detta!

Jag älskar min mamma, jag är en riktig mamma gris och jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma i det!

Om jag skulle förlora henne i allt detta så blir det ruskigt jobbigt!

Jag och min mamma har haft dålig kontakt sen jag flyttade till Sthlm och den har blivit sämre och sämre med tiden.

Men det betyder inte att hon betyder mindre. Bara att det är jobbigt att prata med henne då man alltid får sopa saker under mattan pga att hon inte klarar av att höra vissa saker.

Hmmm.....mycket tankar!

Är sjukt nervös iaf...men det går nog bra, hoppas jag!

På ett gladare plan så händer det saker hemma.

Vi har köpt spjälsäng och skötbord. Vi har satt upp allt, bäddat och gjort fint.

Det känns underbart i en när man ser sängen stå där, är så sjukt lycklig över att vi väntar en liten.

Jag älskar mitt liv även fast det finns små trassel på tråden, jag har en underbar liten familj hemma hos mig själv.

Min fru är den finaste som finns och med henne vid min sida så kan inget gå fel. Hon gör mig stark och hon gör mig lycklig!

Jobb, renovering och en gravid fru tar tid och lust. Blir inte mycket bloggande då.
Men nu är jag sjuk och har en del på hjärtat så passar på att skriva av mig lite.

Var ett tag sen sist så mycket har hänt.
Jag jobbar och sliter som vanligt, försöker verkligen dra ner på tiden men blir alltid nån timmes övertid varje dag fast jag bara vill hem!

Jag och frugan tog oss långledigt över jul och nyår, hela 16 dagar fick vi ihop med alla röda dagar ?

Vi började med att fira jul hos min familj, det var skönt att få hänga med min älskade syster samt få övningsköra lite. Julen gick bra den med även fast jag vill ha mer mer mer julklappar haha
När vi skulle åka vidare och sa hej då till alla så påminde jag mamma om närståendeträffen på ENID så fnös mamma ifrån och sa att jag skulle lägga av. Då gick jag bara till bilen och åkte.
Så jävla trött och irriterad över att hon inte vill försöka förstå.
Vi hade ett långt sms krig medans jag satt och grät i bilen...tröttsamt!
Hon skrev t.ex "DU måste acceptera att du är den du är och att du duger just så".
Om man skriver så har man verkligen missförståt hela saken med en könskorrigering!

Men ledigheten rullande iaf vidare och vi har fått en del gjort i huset, alla väggar i köket är gipsade spacklade och grundmålade, ett element är borta för att få plats med diskhon framför fönstret och golvet är slipat och målat.
Så nu är det bara att bygga ihop köket :D
Känns skönt att det börjar likna ett rum nu och inte bara ett skal!

Nu är vi tillbaka i Stockholm igen och jag har dragit igång med övningskörningen och frun fortsätter att vara sjukskriver 50% pga foglossning.
Var hos barnmorskan i onsdags och magen växer som den ska och hjärtat dunkar fint. Vi försöker komma i ordning med att det faktiskt kommer en liten person snart.
Ska köpa säng och skötbord nu i veckorna, det är spännande och nervöst på samma gång. Men vi är lyckliga och ser ljust på framtiden!

Imorse väcktes jag av att min psykolog ringde mig. Hon var tvungen att ändra datum för näratåendeträffen.
Hon ska tydligen på kurs den dagen vi skulle träffas och har flyttat träffen till samma dag vi ska till barnmorskan och föräldragrupp...
Blir tight med tid att hinna runt samt känns lite som att rymma genom att bara dr efter mötet!

Men jag messade min mamma och syster för att se om det passa dom eftersom dom bor ca. 20mil bort.
Fick till svar av mamma "Du får väl skicka ut inbjudan till alla för ingen vet någonting så du får upplysa dom om vad som händer."

Vafan jag får vel göra det tänkte jag, var verkligen på tiden!
Hade tänkt ta det på julen eftersom det är enda gången alla är samlade men jag fegade ur och sa inget.
Men nu tog jag mod till mig och skrev ihop en liten text och blundade när jag tryckte på skicka på min mail...
Har redan fått svar ifrån tre stycken som bara gett mig credd så kan bara ligga här och le i min sjuksäng.
Min systerson som är lite av en lillebror för mig svarade att han skulle söka ledigt från jobbet för att komma på träffen så jag kan pusta ut lite nu...
Även fast jag vet att det kommer komma dumma och omogna kommentarer pga ovetskap så känns det skönt att veta att några vill fortsätta se mig som en i familjen.

Så just nu ser jag fram mot:
- Näratåendeträff.
- Föräldragrupp.
- Halkan.
- Skruva ihop köksstommar.

Livet går vidare, jag lever och jag mår bra!

För ett par veckor sen så var vi nere i sommarstugan och umgicks med min frus familj.

Dom  har nyligen flyttat till det lilla samhället som vi också ska flytta till efter sommaren.

Det är ett otroligt litet samhälla mitt i naturen med ca. 300 invånare där kankse 100 bor utanför i skogarna.

Mycket gamla och många inbitna och korkade människor + dom som vi känner som är trevliga fina människor.

Saken var den att min fruns lillebror som nyss börjat skolan där sa att dom retat honom på skolgården med att hon och jag är två tjejer och sagt dumma saker.

Min fru blev mycket ledsen över detta, självklart jag också då han inte ska få lida pga oss!

Men hon började tvivla på att flytta...just pga våra grannar!

Jag har också varit rädd och orolig men jag känner att lyckan över att flytta ner dit är större.

Självklart förväntar jag mig blickar och skitsnack bakom ryggen och tissel och tassel...

MEN det finns inget fel med mig eller vår relation, vi är lyckliga, vi är glada, vi är trevliga och vi gör ingen illa!

Vi hälsar alltid och pratar lite med grannarna eller dom man träffar på gatan, vi har aldrig sagt ett ont ord om någon och vi sitter till och med i styrelsen...vilket betyder att vi vill vara med och hjälpa till att få samhället att fortsätta leva och blomstra.

Det finns inget fel med oss, det finns inget fel på de barn som kommer växa upp med oss.

Jag tänker inte rygga mig, jag tänker inte backa, vi ska inte gömma oss!

Vi äger vårt hus, vi äger vår tomt och vi äger rättigheten att leva!

Våra barn ska inte bli mobbade, dom ska inte lida för andras fördommar och rädslor...

Vi ska ta in det här lilla samhället i 2000-talet...

Snacka bakom min rygg, det gör inget men uppträd er som folk!

OM och jag säger "om"...om dom kommer med högafflar och facklor då har vi alltid möjligheten att flytta, man behöver inte bo på en och samma ort längre. Alla vägar är våra vägar...