He hopp,..

Då har det gått en månad sen sist och kan säga att det inte hänt något alls sen dess.

Börjar starkt tro att han faktiskt inte gav mig Nebido utom något annat...vilket känns jävligt surt!

Var och tog min andra sprut igår och valde då bort indiern och fick en trevlig medelålders kvinna.

Hon hade gett just Nebido ett par gånger förut och hade även arbetat på en arbetsplats där hon dagligten gav intramuskulärt flertal gånger så hon visste vad hon höll på med.

Jag fick titta på nålen och när hon drog in vätskan, tog sjukt lång tid bara det...hon sa att om hon skulle släppa så skulle det åka tillbaka i ampullen.

Shit tänkte jag, han gav mig fan inte det där för han höll inte på länge utom jag var som sagt in och ut genom dörren på kanske 3 min...

Jag fick ligga på sida denna gång med övre benet lite uppdraget mot magen för det är så man ska ligga sa hon, även där gjorde han fel då jag låg på mage?

Men sen stack hon in den och började spruta, kände direkt att det spände till i muskeln och hon tog goood tid på sig, kankse 5 min i alla fall.

Jag berättade om hur indiern gjort och hon tyckte det hela lät mycket konstigt och inte alls rätt så att jag fick hennes namn och jag kunde då fråga om just henne nästa gång vilket känns jävligt skönt!

Hon snicksnackade lite, varför jag tog just Nebido, hur jag upplever allt m.m jätte super trevlig, kände mig trygg där jag låg.

På¨vägen hem haltade jag nästan då jag inte var beredd på att det skulle spänna just så mycket som det gjorde haha

Men nu vet jag i alla fall att jag verkligen har fått min spruta...

Funderar på att ringa min endo läkare och berätta om första sprutan, kanske ta ett nytt blodprov för att se mina värden och kanske få ta en ny spruta ganska snart...

Annars så är det i Juni som jag ska ta nästa, känns långt bort men det är så det är och man ska inte klaga när man väl är här =)

Träffade även min psykolog på ENID mottagningen för en uppföljning samma dag.

Blev mycket bebis prat då det är hela mitt liv just nu. Men vi pratade lite om mamma då hon fortfarande inte vill veta av min diagnos utom låtsas som ingenting.

Hon frågade hur det gått på jobbet och jag fick berätta att jag troligtvis inte kommer berätta före jag slutar om jag inte plötsligt får helskägg och basarnas basröst.

Detta pga att jag är lite orolig över hur dom skulle reagera och smått rädd för att utsättas för hatbrott...

Hon tyckte det hela lät fruktasvärt, att det kan vara så på en arbetsplats, att man är rädd från och till men det är så jag har det, jag vet att det snackas skit bakom ryggen på mig, att dom ser ner på mig pga min "läggning", att jag och min fru har barn, att vi är en skam, att jag är onaturlig...MEN fuck it!

När jag lämnar den här platsen så kommer jag aldrig titta tillbaka, trångsynta människor som dom har jag noll respekt för!

Har kontakt med en på HR (Human Resorses = personalavdelningen) jag har berättat hela historien om mig, vad jag går igenom just nu och vad som kommer att hända.

Att jag kommer att sluta här i samband med min pappaledighet och söka nytt jobb på den nya orten men fortfarande på samma firma och då jobba kvar i systemet.

Att jag vill få mitt namn ändrat i systemet för att behålla arbetstid och referenser för att så enkelt som möjligt komma vidare.

Enligt henne så behövs det en del pappers arbete från olika instanser för att byta just förnamn och sedan är det riktigt klurigt med personnummret men det är ju ett tag kvar tills jag är där och då har dom nog benat ut det åt mig.

Men enligt henne så ska det inte vara något problem utom önskar mig all lycka i livet och sa att hon kunde prata med sina kontakter som hon har på min nya ort och se om dom har möjlighet att förflytta mig så jag är peppad.

Måste berätta för min chef då han kommer få agera referens åt mig när jag söker nytt jobb...

Saken är den att vi tappat kontakten och haft lite bad blood mellan oss den senaste tiden, han är oförstående och borstar bara av sig saker känns det som då även han ska sluta på just denna arbetsplats snart...

Men jag ska ta tag i det när jag känner att vi är på lite bättre fot!

Annars så rullar livet på helt enkelt.

Mycket bebis men känner att jag inte riktigt räcker till just nu...

Jobbar mina timnmar på natten, kommer hem, går ut med hunden, försöker äta frukost med frugan och gulla lite med sötnosen sen är det att försöka sova vilket är det som inte riktigt funkar just nu...

Min fru är den mest underbara som finns, stor eloge till henne som fortfarande står ut med mig!

Hon tar alltid en promenad när jag ska lägga mig för att jag ska få möjligheten att somna vilket är så fint gjort av henne.

Men jag sover dåligt och för lite så är bara trött och små grinig när jag sen vaknar...vet inte vad jag ska göra?

Vill hinna vara en bra sambo, hjälpa till hemma...

Vill ha tid att få vara kär i min fru, att visa att hon är mitt allt...

Vill hinna se min dotter utvecklas och att hon ska känna mig och känna sig trygg hos mig...

Vill hinna leka och busa med min hund, gå ut på promenader och mysa...

Vill inte jobba....

Vill inte vara trött...

Vill träna, sova, äta, älska och njuta!

Ge mig sommar, värme och ledighet nu! Nu Nu Nu!

Hmm...

Ska ta nya kort idag för att ha mina 1 månads bilder sen ska jag ta och raka mig för att se hur det växer tillbaka igen, vad som händer med kroppen nu när jag är 100% säker på att testosteronet är i mig, så sjukt peppad på hur det ska gå =)