Var hos min psykolog A. förra veckan.

Vi hade inte så otroligt mycket att säga varann kännde jag. Vi satt mest och tittade på varann i tystnad och när någon väl sa nått så prata vi i mun på varann.

Men hon sa iaf att hon känner sig klar och hon hade träffat utredaren som hon bestämmt ett datum för närstående möte.

Så i slutet av Januari så kommer jag och mina nära och kära sätta oss i en ring på Huddinge med utredaren J. och psykologen A. för att prata ut.

Just nu har jag bjudit med min fru, min mamma och en av mina systrar (den som jag står närmast).

Jag har ganska många syskon och självklart en pappa men jag har inte den rellationen med dom så som jag har med min syster och mamma. Visst träffar jag dom när jag är på hemmaplan men det är lite mer för att jag måste, eller för att dom är där och så är det.

Dom vet inte heller något så jag känner inte att jag behöver bjuda dom.

Jag sa till min svärmor att det var dags för träff och att hon var välkommen.

Men jag känner lite nu att tänk om jag bjuder in sånna som inte tillhör min blods familj så kanske mamma blir ledsen och känner sig överkört och inte allt vill prata.

Hur gjorde ni på era träffar, vilka hade ni med och hur många känns O.K.?

Men det känns skönt att själva utredningen är över, när jag gick från psykologen så känndes det lite som att jag gått vidare i nån tävling på tv, typ vem vill bli miljonär eller nått...."Grattis, du har gått vidare..."

Det är skönt iaf att veta att nu kan man bara se frammåt och hoppas att utredningsteamet ser samma sak som jag känner.

Min psykolog sa också under mötet att "Ja du verkar så tillfreds med livet och glad..."

JA! Jag är tillfreds och lycklig med själva livet men inte med mig själv! Jag är lycklig med min fru och längtar med lycka efter vårt barn som ligger och jäser i magen MEN jag är inte lycklig i mig själv och hur jag måste spela en roll varje dag när jag går utanför min ytterdörr. Kliva i skorna på den låtsasperson som jag byggt upp och spelar när jag är på jobbet eller vart jag än är, sitta tyst i ett hörn på tunnelbanan och inte våga prata i telefonen så att någon kan höra min röst, hålla mig så att jag nästan spricker för att jag inte vill gå på "tjejtoaletten" eller vågar gå på "killtoaletten"...

Jag är trött på att leva en lögn och att inte få vara en stark person som vågar stå för vem jag är!

Det ska bli en ändring på det....

 

Queerfisken

27 november 2012 18:52

Personligen så avsade jag mig anhörigträffen; den kändes inte relevant då jag hellre pratar med mina anhöriga själv.

 

Lee

7 december 2012 02:38

jag hade min sambo, syster, morsa och farsa med på mitt anhörigsamtal. :)

http://fulltimeman.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ju endå lönehelg så jag bjuder på en bild! Översta bilden är samma dag som jag fick åka hem. Mitten bilden är förra fredan på återvesöket. Understa bilden är från idag. På bara en vecka så ser det redan så jävla mycket bättre ut!! Vän...

Yeees, då var det två veckor sen jag låg på operationsbordet i Solna!!   Tiden går fort och det känns skönt! Även fast det betyder närmare snö, kyla och jul stress så betyder det att bli återställd och kunna se mer resultat efter operationen =) ...

I fredags, exakt en vecka efter operationen så hade jag tid för omläggning av såren. Eftersom jag inte riktigt kan röra på mig som vanligt så fick jag med mig hela familjen i bilen då frugan körde.   Hade tid kl. 11 så det blev en tidig morgon....

Jag överlevde och lever.   Tillslut så kom en sjuksyster och hämtade mig, jag blir invisad till ett rum där jag fick vänta på min kirurg. När han kom fick jag strippa och han mätte och målade upp var snitten skulle sitta. Sen fick jag gå ut i...

Så då sitter man i väntrummet aka. dagrummet på Avdelning E13, Rekonstruktiv plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset!!! Det är med skräckblandad förtjusning som jag väntat på att dom ska ropa mitt namn... Hade tid hos logopeden igår oc...