Var och köpte vinter skor igår, på barnavdelningen pga att dom är så sjukt smidiga med fejk snören som man kan dra på sig snabbt när man ska springa till jobbet.

Min fru har häcklat mig att inte köpa dom för att dom kommer va för små...

SÅ SJUKT RÄTT HON HADE!

Använde dom till jobbet inatt och väl inne på jobbet så hade jag fått en stoor vattenblåsa bak på höger häl, aj som fan va ont det gör.

Så jag har haltat mig till och från Huddinge, kännt mig som ett freak när ja blivit om sprungen av pensionärer med rullatorer.

Jaja så går det, jag kom dit även fast jag kännde mig sjukt stressad då det tog lite extra tid att ta sig fram >_<

Kuratorn hämtade in mig ca. 15 min sent, började tveka om jag tagit fel på datum och tid den här gången också!

Hon kommenterade iaf mitt haltande och gav mig ett tips som hennes son lärt sig under lumpen tiden, att ha dubbla tunna strumpor. För då gnuggas strumporna mot varann ist för möt hälen. Så varsågod ett bra tips till alla som går och köper för små skor! hehe

Vi började gå igenom vad vi snackat om och vad hon skrivit ihop hittills. Hon hade lite kompleterande frågor om vissa saker, annars snackade vi mest skit och hade allmänt trevligt. Blev mycket bebis snack eftersom jag var med frun på ultraljud igår.

Det blir en liten dotter (iaf till 80% chans att det är en tjej då bebisen låg så det var svårt att se).

Det bubblar av känslor i en och vi är så sjukt lyckliga. Kan bara tänka mig vilket litet charmtroll hon kommer vara när hon kommer ut =D

Skrattar mig lycklig varje dag av vetskapen om att jag snart blir farsa, sjukt läskigt och livsomvändande men så underbart! Längtar som fan!

Efter kanske 45 min så fick jag fråga om vad jag ville.

Vi pratade lite om operationer och det självklara är mastektomi så snart som jag får och vi pratade en del om dicken också...

Den är lite svår pga att det känns som det inte går att få en "normal" fungerande....jag har iaf täänkt mig den som man lossar själva kuken och sen gör pungkulor.

Kuratorn berättade att dom nyss varit på konferens om just operationerna och det var kirurger från sverige, danmark, norge, finland och thailand och finnarna är tydligen jävligt vassa på just det här och är långt före sverige!

Dom var tydligen mycke bättre än thailändarna som jag trodde var "bäst" och hon sa att det går framåt och snabbt tydligen.

Så om man räknar lite krasst så har jag nu tydligen fram till sommaren eller efter sommaren tills ja får hormoner och real life i ett år och sen efter det kanske det snackas om att börja skära där nere...och kanske om det är som hon säger med att det går framåt så kanske man kan vänta sig en riktigt nice liten grej.

Från det goda till det onda...

Vi snackade lite om vad som händer nu. Hon kände sig ganska klar med mig och skulle det vara nått så kunde vi ta det per telefon eller om jag hade vägarna förbi (hon som sa't) och jag har vad jag tror är det sista mötet med psykologen om två veckor.

Kuratorn sa att teamet då samlas och går igenom all info dom samlat på sig och tar sedan ett beslut.

MEN hon berättade att min utredare fick barn inatt/idag och kommer att vara ledig och även fast alla känner sig klara så kommer jag troligtvis få vänta tills efter våren tills jag får min diagnos och får börja med hormoner!

Whaaat? Ok ok det är först i Juni som det gått ett år men om alla är klara redan nu i november så kommer jag bara få sitta och vänta och vänta och vänta tills våren för att gå i mål.

Känns lite sjukt, ärligt sjukt sjukt!

Hur har era utredningar gått?

Har teamet snabbt bestämmt sig eller blivit klara och sedan har ni fått vänta?

Eller hur går det till?

Jag vet att jag är ivrig och "Den som väntar på nått gott..." men allt känns bara så bra!

Utredaren har som sagt verkar mycket possitiv och på honom låter jag som en klockrent fall, kuratorn har utryckt sig liknande och sagt "när du får hormoner", "det får du fråga endorkin om sen" m.m Bara psykologen som jag inte fick samma kontakt med men får känna av vad hon verkar luta mot om två veckor.

Känns bara som att utredningstiden borde kunna variera beroende på sinnesstämmning och livssituationen på pasienten men kanske ett minimum på 3-6 mån eller nått sånt?

Fan vad jag tjattrar, är trött tröttare tröttast och ska krypa ner under täcket, låta hunden krypa ner med mig och försöka sova lite.

Måste försöka ta ikapp lite sömn för imorgon ska jag på Riskettan, ett steg närmare körkortet! Yeah!

Jag säger godnatt och godmorgon till resten  av sverige!