Hela familjen vet...
Närmaste vännerna vet...
En på jobbet vet...

Och inte ett ont ord utom bara kärlek!
(Förutom mamma då men hon är ju min manma också)

Känns omtumlande men skönt att dom i min närmaste närhet vet allt och att dom faktiskt stödjer mig.
Fina vänner finns det inte så många så jag känner mig helt varm inombords!

Ska kontakta personalavdelningen för att se vad dom kan göra för att hjälpa mig med allt på jobbet.
Det finns en mtf på en annan enhet så dom borde ha lite erfarenhet.

Jag vet dock inte om jag vill komma ut på min nuvarande arbetsplats när det är så kort tid kvar tills jag slutar...
Det är mest muslimer på jobbet, att jag är gift med en tjej är redan en synd enligt dom och om jag kommer ut som ftm så vet jag inte va dom kommer säga...
På mitt pass så har jag bra personal och det är inte dom jag är mest orolig för heller utom övriga pass!

Mycket tankeverksamhet i huvudet just nu, mycket som ska redas ut och kommas på...

Idag damp det ner TRE remisser i brevlåda, helt sjukt!

Logopedkliniken på Karolinska nästa vecka...
Endokrinkliniken på Karolinska om två veckor...
Plastikkirurgiska mottagningen i Solna om tre veckor...

Jävlar i min lilla låda vad snabbt det gick!
Var inte riktigt beredd på det...
Nu brinner det lite i knutarna för att komma ut på jobbet och för folk som inte vet!

Känns lite jobbigt! Känns inte heller som att jag vill ha den rollen på jobbet som jag har idag under den här perioden...önskar att jag bara var en robot på golvet istället för chef just nu!

Meeeen bara att bita i sura äpplet och dra av plåstret snabbt för att se skadan antar jag!

Hur har ni gjort på jobbet? Nån som har en bra komma ut på arbetsplatsen historia att dela med sig?

Vill ha mitt körkort NU så jag kan söka efter namnbyte!!

Nerverna pirrat med skräck och förtjusning! :)

Igår kom samtalet... Hade väntat mig ett brev och suktat efter det varje dag ovetande om NÄR det skulle komma inte OM det skulle komma!

Men igår när jag vaknade så hade jag 5 missade samtal från dolt nummer och 1 röstmeddelande...
Trodde aldrig att den skulle möta mig men det var min utredare J.

Dom hade haft sin konferens och alla var eniga att jag uppfyller alla kriterier för att få en diagnos.
Saken är biff, jag är man...pöjk, dude, gubbe...

Han skickade remiss till plastik kirurgin, endorkin och logoped igår!

Pratade med honom nyss och det tar ca. 1-2 mån tills jag får komma till Endorkin för hormoner. Kommer antagligen till logopeden snart och enligt J. så går det ovanligt snabbt att få komma på konsultation för plastikoperationen!

Livet rullar på nu...

Frun är jätte tjock och om bara några veckor så kommer vår underbara dotter till världen.
Jag blir pappa, jag är lycklig!

Då var det gjort, närståendeträffen är avklarad!

Känns jävligt gött att kunna stryka den eftersom jag varit så nervös.

Den gick jävligt bra också, om man klipper bort mamma från bilden!

Ringde min kära mor kvällen innan....tog ett flertal försök innan jag verkligen lyfte luren och ringde.

Jag sa att vi tar bilen till Huddinge och då kläcker hon att vi inte får plats eftersom det var 4st som kommer.

Jaha...vem då? Då hade min älsta bror bestämmt sig för att följa med.

Chock för mig då jag inte riktigt trodde han brydde sig...

I vår familj ses vi mest för att vi är släkt, inte för att vi gillar varann direkt. Är det kalas så dyker man upp bara helt enkelt.

The Dag med stort D:

Hade svårt att sova dagen innan och vaknade runt 15 och sedan jobbade jag natten.

Trött som fan åkte jag hem, handlade frukost till alla och fixade lite.

Sen mötte jag upp dom runt 11 vid tunnelbanan, fixade frulle och hade ont i magen.

Men det var ganska chillat läge hemma. Det var min älskade syster-yster, min mamma, min älsta bror och en av mina systersöner. Vi skrattade och var glada, fina frun kom hem lite senare och dom klappa på magen och vi pratade barn.

Sen fick jag hoppa på bussen då jag inte fick plats i bilen, sena bussar så var dyng stressad när jag kom fram.

Ingen familj i sikte, fick tag på dom och dom hade parkerat typ 1 mil bort och började springa mot entren.

Mötte upp utredarna och sa att dom var sena.

Dom hade satt upp stolar för...4st? Så vi fick byta rum eftersom vi var för många.

När alla kommit på plats så började utredarna berätta lite om hur det går till.

Min bror var ganska talför och ställde frågor och verkade ganska glad.

Min mamma grät och ville inte säga ett ord...

Min syster sa att hon kommer ha svårt att säga rätt namn och rätt pronom.

Hon tycker det känns konstigt att säga lillebror pga att vi har en sån nära kontakt och det är inte normalt att ha mellan syster och bror....men det är att tänka på andra och andras tankar, psykologi!

Hon vill bara att jag ska må bra =)

Systersonen och bror prata mest om skägg haha det var dom intresserade av och hår och skallighet.

Mamma satt brevid mig, letade efter snorpapper hela tiden och snyftade och suckade, hade varit skönt om hon bara stannat hemma!

Men min utredare avslutade mötet med att säga att den här träffen har man i samband med att hela teamet träffas och kommer fram till en diagnos så det är nu det händer!

Dom skulle träffas ganska snart och ta upp mitt fall och om det blir ett ja så kommer han ha möjlighet att skicka remiss, jag sa att jag gärna vill ha ett brev med svaret eftersom jag är svår att nå men att han skickar iväg remiss för hormoner m.m direkt. Så att det inte fastnar någonstans och tar längre tid!

Jag fick papper för massa tester jag måste ta på en vårdcentral, blod m.m inför hormonerna.

Skulle man ha närstående träff och bli skickad på extrem provtagning om dom skulle säga NEJ du har inte den här diagnosen, gå hem och var en tjej?!??!? Man blir lite skruvad i huvudet när man börjar tänka!

På vägen ut så frågade jag mamma hur det kändes nu? Hon freakade ut och börja skrika om att det aldrig kan kännas bra, att jag är hennes barn och blev sur.

Jag hade tänkt att jag kunde följa dom till centralen och vinka av dom men lackade ur på mamma ist och tröttnade.

Vi klämde in oss alla i bilen där det var väldigt dålig stämning pga att mamma var sur och ledsen.

Droppade dom på närmaste tunnelbanestation och sa våra hejdå och tack.

Min brorson gav mig en stor kram, en klapp i ryggen och sa att han är jätte stolt över mig...det värmer!

Min mamma gav mig en hård kram och en puss på kinden men avslutade med att "hon inte är med på det här tåget".

Jag förstod inte vad hon sa först då jag trodde hon prata om tåget hem men fattade vad hon menade, så sjukt trött på att hon inte kan försöka förstå och älska mig endå?

Hon gråter som att jag är död, hon hanterar det exakt så....som att jag dött!

Mamma....jag är här!!!

Var skönt att komma hem och pusta ut kan jag säga, dödlgt trött var jag också!

Mamma skickade massa hjärtan på sms sen...förstår ingenting.

Men nu är det gjort, jag är out och jävligt nöjd med det...mötet är avklarat och jag överlevde!

FAN va långt det blev...sorry!

Närstående mötet börjar närma sig och nervösiteten sätter sina spår.

Det har varit mycket mail konversation med familjen sedan jag skickade ut inbjudan.

Min älsta syster som inte bor i Sverige visste redan om det via min syster men var glad att jag själv valde att ställa mig upp och stå för vem jag är även fast hon inte förstår det till 100%.

Hon ville komma men pga resan så blir det svårt men ville gärna att vi pratar nästa gång vi ses...

Min älsta bror ställde gärna upp att komma men jag sa att det var ok att han stanna hemma och att vi kan prata nästa gång jag är i stan.

Min näst älsta syster tyckte jag var dum att tro att jag skulle förlora min familj pga detta, att hon kommer älska mig lika mycket som en lillebror som hon älskat mig som en lillasyster. Det värmer otroligt i hjärtat att höra!

Min systerson var peppad på att komma och sökte ledigt men fick det dessvärre inte, jag har alltid varit hans favorit moster och vi var otroligt tighta som barn så jag är jätte glad att han stöttar mig!

Min bästa syster är jätte stolt över mig, att jag äntligen berättade.

Resterande familj (Ja, jag har en stor familj) har jag inte hört något från, lite besviken att min bror jag gillar mest inte svarat då jag skulle behöva ett ok från honom men det kan hända att det var fel mail.

Jag och mina syskon har ingen direkt kontakt förutom när det är födelsedagar och stor helger så jag har inte tänkt så mycket på att dom behöver veta innan men nu känns det bra. Dom kommer märka det hur det än blir!

Min mamma är en helt annan historia...

Hon har inte svarat och inte svarat på sms heller om jag frågat om mötet. Hon har svarat på andra saker och kommenterat bilder på facebook m.m

Enligt mina systrar så skulle hon inte komma sen skulle hon komma sen skulle hon inte...ja ni förstår att det är ett problem.

Fick svar från henne i söndags att hon iaf skulle åka men att hon mår riktigt dåligt.

Min mamma har mått dåligt länge pga personliga skäl och nu är allt värre.

Dels pga mig men dels att hennes syster är dödligt sjuk.

Hon har svårt att orka med antar jag...hon känner att jag sviker henne.

Antar att hon ser det lite som att jag spottar henne i ansiktet genom att vilja vara någon annan än den flicka som hon födde.

Hon förstår inte att det inte handlar om henne och något hon gjort utom att det handlar om mig och att något gått fel någonstans!

Hoppas att något sägs på mötet som gör att hon förstår detta!

Jag älskar min mamma, jag är en riktig mamma gris och jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma i det!

Om jag skulle förlora henne i allt detta så blir det ruskigt jobbigt!

Jag och min mamma har haft dålig kontakt sen jag flyttade till Sthlm och den har blivit sämre och sämre med tiden.

Men det betyder inte att hon betyder mindre. Bara att det är jobbigt att prata med henne då man alltid får sopa saker under mattan pga att hon inte klarar av att höra vissa saker.

Hmmm.....mycket tankar!

Är sjukt nervös iaf...men det går nog bra, hoppas jag!

På ett gladare plan så händer det saker hemma.

Vi har köpt spjälsäng och skötbord. Vi har satt upp allt, bäddat och gjort fint.

Det känns underbart i en när man ser sängen stå där, är så sjukt lycklig över att vi väntar en liten.

Jag älskar mitt liv även fast det finns små trassel på tråden, jag har en underbar liten familj hemma hos mig själv.

Min fru är den finaste som finns och med henne vid min sida så kan inget gå fel. Hon gör mig stark och hon gör mig lycklig!

Jobb, renovering och en gravid fru tar tid och lust. Blir inte mycket bloggande då.
Men nu är jag sjuk och har en del på hjärtat så passar på att skriva av mig lite.

Var ett tag sen sist så mycket har hänt.
Jag jobbar och sliter som vanligt, försöker verkligen dra ner på tiden men blir alltid nån timmes övertid varje dag fast jag bara vill hem!

Jag och frugan tog oss långledigt över jul och nyår, hela 16 dagar fick vi ihop med alla röda dagar ?

Vi började med att fira jul hos min familj, det var skönt att få hänga med min älskade syster samt få övningsköra lite. Julen gick bra den med även fast jag vill ha mer mer mer julklappar haha
När vi skulle åka vidare och sa hej då till alla så påminde jag mamma om närståendeträffen på ENID så fnös mamma ifrån och sa att jag skulle lägga av. Då gick jag bara till bilen och åkte.
Så jävla trött och irriterad över att hon inte vill försöka förstå.
Vi hade ett långt sms krig medans jag satt och grät i bilen...tröttsamt!
Hon skrev t.ex "DU måste acceptera att du är den du är och att du duger just så".
Om man skriver så har man verkligen missförståt hela saken med en könskorrigering!

Men ledigheten rullande iaf vidare och vi har fått en del gjort i huset, alla väggar i köket är gipsade spacklade och grundmålade, ett element är borta för att få plats med diskhon framför fönstret och golvet är slipat och målat.
Så nu är det bara att bygga ihop köket :D
Känns skönt att det börjar likna ett rum nu och inte bara ett skal!

Nu är vi tillbaka i Stockholm igen och jag har dragit igång med övningskörningen och frun fortsätter att vara sjukskriver 50% pga foglossning.
Var hos barnmorskan i onsdags och magen växer som den ska och hjärtat dunkar fint. Vi försöker komma i ordning med att det faktiskt kommer en liten person snart.
Ska köpa säng och skötbord nu i veckorna, det är spännande och nervöst på samma gång. Men vi är lyckliga och ser ljust på framtiden!

Imorse väcktes jag av att min psykolog ringde mig. Hon var tvungen att ändra datum för näratåendeträffen.
Hon ska tydligen på kurs den dagen vi skulle träffas och har flyttat träffen till samma dag vi ska till barnmorskan och föräldragrupp...
Blir tight med tid att hinna runt samt känns lite som att rymma genom att bara dr efter mötet!

Men jag messade min mamma och syster för att se om det passa dom eftersom dom bor ca. 20mil bort.
Fick till svar av mamma "Du får väl skicka ut inbjudan till alla för ingen vet någonting så du får upplysa dom om vad som händer."

Vafan jag får vel göra det tänkte jag, var verkligen på tiden!
Hade tänkt ta det på julen eftersom det är enda gången alla är samlade men jag fegade ur och sa inget.
Men nu tog jag mod till mig och skrev ihop en liten text och blundade när jag tryckte på skicka på min mail...
Har redan fått svar ifrån tre stycken som bara gett mig credd så kan bara ligga här och le i min sjuksäng.
Min systerson som är lite av en lillebror för mig svarade att han skulle söka ledigt från jobbet för att komma på träffen så jag kan pusta ut lite nu...
Även fast jag vet att det kommer komma dumma och omogna kommentarer pga ovetskap så känns det skönt att veta att några vill fortsätta se mig som en i familjen.

Så just nu ser jag fram mot:
- Näratåendeträff.
- Föräldragrupp.
- Halkan.
- Skruva ihop köksstommar.

Livet går vidare, jag lever och jag mår bra!

Var hos min psykolog A. förra veckan.

Vi hade inte så otroligt mycket att säga varann kännde jag. Vi satt mest och tittade på varann i tystnad och när någon väl sa nått så prata vi i mun på varann.

Men hon sa iaf att hon känner sig klar och hon hade träffat utredaren som hon bestämmt ett datum för närstående möte.

Så i slutet av Januari så kommer jag och mina nära och kära sätta oss i en ring på Huddinge med utredaren J. och psykologen A. för att prata ut.

Just nu har jag bjudit med min fru, min mamma och en av mina systrar (den som jag står närmast).

Jag har ganska många syskon och självklart en pappa men jag har inte den rellationen med dom så som jag har med min syster och mamma. Visst träffar jag dom när jag är på hemmaplan men det är lite mer för att jag måste, eller för att dom är där och så är det.

Dom vet inte heller något så jag känner inte att jag behöver bjuda dom.

Jag sa till min svärmor att det var dags för träff och att hon var välkommen.

Men jag känner lite nu att tänk om jag bjuder in sånna som inte tillhör min blods familj så kanske mamma blir ledsen och känner sig överkört och inte allt vill prata.

Hur gjorde ni på era träffar, vilka hade ni med och hur många känns O.K.?

Men det känns skönt att själva utredningen är över, när jag gick från psykologen så känndes det lite som att jag gått vidare i nån tävling på tv, typ vem vill bli miljonär eller nått...."Grattis, du har gått vidare..."

Det är skönt iaf att veta att nu kan man bara se frammåt och hoppas att utredningsteamet ser samma sak som jag känner.

Min psykolog sa också under mötet att "Ja du verkar så tillfreds med livet och glad..."

JA! Jag är tillfreds och lycklig med själva livet men inte med mig själv! Jag är lycklig med min fru och längtar med lycka efter vårt barn som ligger och jäser i magen MEN jag är inte lycklig i mig själv och hur jag måste spela en roll varje dag när jag går utanför min ytterdörr. Kliva i skorna på den låtsasperson som jag byggt upp och spelar när jag är på jobbet eller vart jag än är, sitta tyst i ett hörn på tunnelbanan och inte våga prata i telefonen så att någon kan höra min röst, hålla mig så att jag nästan spricker för att jag inte vill gå på "tjejtoaletten" eller vågar gå på "killtoaletten"...

Jag är trött på att leva en lögn och att inte få vara en stark person som vågar stå för vem jag är!

Det ska bli en ändring på det....

Då var det dags för utredningsmöte igen...frugan sa igår kväll att "du är ju alltid där"
Man kan verkligen se saker på olika sätt, själv tycker jag att jag är där för sällan!

Men idag var det iaf möte med Psykologen A.

Vi gick igenom testen jag fick ta sist, eller vi hann egentligen bara gå igenom den ena men drog igenom det andra lite snabbt och drog över tiden.

Jag är iaf inte psykisk sjuk, lider av depression eller något annat, skönt!

Men jag borde byta jobb enligt psykologen haha... hon sa "jag jobbar inte på arbetsförmedlingen men just nu önskar jag det"

Jaha, ja själv så har man väl funderat en hel del på det med.

Efter min föräldraledighet så vill jag ha ett "vanligt" jobb, eftersom jag idag är chef så är telefonen alltid på och det är mycket övertid och för mycket tid går åt till just jobbet.

Så när jag ska ut i arbetslivet igen så vill jag gå ner i karriärs trappan, skiter i om jag får mindre pengar i lönekuvertet för jag jobba för att leva och inte leva för att jobba...lite så som det är just nu.

Min familj ska ha min fulla uppmärksamhet när jag stänger dörren på jobbet, vill helst gå ner till 75% sen, iaf dom första åren.

MEN mötet i sig var mycket snack som vanligt, ett mycket trevligt möte som vanligt (även fast jag stör mig på psykologens olika tikss)

Hon gick igenom dom frågor som jag svarat något avvikande på, det var mest sömnproblem, muskelvärk, huvudvärk m.m som jag rakt av skyller på mitt jobb och att jag arbetar ständig natt och har svårt att få sömn samt tar på mig ganska mycket och alltid ger 110% på jobbet.

Sen så var det lite kroppsproblem och dom frågorna svaren var pga att jag var tvungen att åka in till akutgyn med mina smärtor.

Och sist men inte minst att jag har lite torgskräck eller vad man ska kalla det.

Jag försöker göra mig osynlig bland människor jag inte känner, pratar ogärna offentligt, tror att folk stirrar eller pratar om mig...

Allt det beror på att jag är den jag är och inte den jag borde vara, att jag har en kvinnas röst och inte en mans.

Om jag inte ser mig själv i spegeln så har jag en helt egen bild av hur jag ser ut och tror oftast att folk ser samma sak, och då passerar MEN om dom hör min röst så rasar allt.

Jag är väl medveten om detta och det är självklart något man går runt och tänker på, inte så mycket att göra just nu före T.

Vi drog som sagt över tiden med en kvart och kommer ses en gång till om ca. 3 veckor.

Hon sa att "vi bokar in den ganska snart för du ska ju gå vidare i din utredning nu".

Hon såg också att utredaren inte bokat in mig men sa att ja men vi ska ses allihopa snart...Såååå det verkar som att det händer saker bakom draperierna =)

Får se vad som händer, jag känner mig iaf glad och stark idag efter att ha haft ett möte!

Man mår alltid liiite bättre efteråt...