Då jag och frun är i startgropen på att skapa en helt egen familj så försöker vi att knappa in lite vuxenpoäng.

Jag täcknade en gravidförsäkring på henne och för lillen då man aldrig vet vad som kan hända.

Försäkringsbolaget ringde upp och fråga om vi ville ha ett hembesök. Taget.

Han var hemma hos oss i veckan och gick igenom allt.

Eftersom jag redan har en försäkring hos dom sedan jag föddes så känns det dumt att byta.

Nu får jag dock skämmas lite och erkänna att det är min mor som än idag betalar för försäkringen fast jag varit utflugen ur hemmet sen jag var 17....skäms!

Men nu utökade jag den, höjde upp lite och la till en livs försäkring så familjen får lite kompensation om jag skulle försvinna.

Även frun fick sig en försäkring, känns nästan obligatoriskt att man ska ha det...men inte alla som har.

Eftersom jag skulle plussa på min gamla barnförsäkring till en lite mer vuxenförsäkring så fick jag fylla i några dokument om att jag är frisk och ska fylla i allt dom skulle kunna se om dom plocka ut min jornal från sjukhuset.

Så då fyllde jag i ENID...gubben som var över blev varken förskräckt eller konstig när jag förklarade vad det var.

Känndes riktigt skönt faktist, jag snacka om det som att det var en hosta och inget annat och han tog det bra.

Han fråga inget speciellt heller. Om alla vore som honom så skulle livet vara lite lättare.

Då jag har inte "kommit ut" i det sociala livet utom till vissa vänner och viss familj så var det första gången jag tog upp det för någon som inte tillhör "min"  krets.

Har valt att vänta tills ja får min diagnos innan jag kommer ut för jobb m.m

Längtar efter att stänga mitt facebook konto även fast jag inte heter mitt riktiga namn där.

Få mitt namn ändrat på jobbet, i alla löesystem och personalfiler...

Men det är ju det där med namn, fasiken vad svårt!

Även fast jag alltid velat ha ett kill namn så har jag inget som rullar på tungan.

Det står ett namn i min frus förlovningsring men inget i vigselringen pga att jag inte känner samma sakn för det namnet längre fast jag trodde att det var det jag ville heta. Konstigt.

Har ett namn som en lätt avlägsen släkting heter som jag gillar och jag tycker att jag skulle passa som men har svårt att känna att det är ok för min mamma då det är på hennes sida.

Frågat min mamma vad jag skulle fått för namn om jag kommit ut med snopp men får inget svar.

Det namn jag har idag är så rotat i mig också, jag säger det säkert 500 ggr om dagen och har gjort det i hela mitt vuxna yrkesliv då jag arbetat mycket i telefon och gör det nu också.

Hur har tankegångarna gått för er? Visste ni på en gång?

Det här med namn är aktuellt för inte bara mig utom den lilla skrutt som ligger och chillar i fruns bullugn.

Vi har ett flicknamn men inget pojknamn, som att vi har svårt för just pojknamn...

På måndag ska vi på Ultraljud igen och kommer troligtvis få veta vad det blir för nått, själv vill jag ha en son men blir minst lika lycklig med en dotter.

I helgen så blir det renovering som vanligt på schemat så hoppas att minusgraderna håller sig borta!

OCh nästa vecka är det som sagt ultraljud med babe och ENID med kuratorn så fullt upp!