Hade en tid för utredning den 16:e.

Första gången jag skulle träffa kuratorn. Men det var en trevlg dam, hade endast arbetat där sedan December.

Hela samtalet känndes som yttligare en upprepning det jag pratat om sedan första kontakten med Psykvården på den här resan.

Självklart så förstår jag att det måste ältas och ältas för att det inte ska begås några misstag och att man inte rusar in i något. Men min kropp skriker efter testosteron oc jag vill bara komma vidare.

Kändes som vi inte direkt kom någonstans under samtalet, hon ville fortsätta prata med mig om vissa saker som hon var lite "fachinerad" av nästa gång. Suck tänkte jag när hon skulle boka en ny tid, jaha en månad fram igen...

Jag ploppa ur mig ja men ja kan komma nästa vecka eller redan imorgon...hon skratta och sa att ok du kan få en av mina lediga tider om 2 veckor! Yeeeees =)

Hade inte det där lyckoruset som jag haft efter som andra mötena men det kändes ändå skönt att bara vänta 2 veckor på nästa samtal.

Antar att det bara är att stå ut med att babbla om samma saker om och om igen i några månader.

Jag kommer att komma dit jag vill komma, jag kommer få mitt testosteron och jag kommer bli hel...

Förhoppningsvis så kommer kuratorn känna sig nöjd efter nästa samtal och skricka mig vidare, vi hade kanske lite för trevligt den här gången och skrattade mycket så kankse ska försöka vara lite mer allvarlig nästa gång så att hon ser vart jag vill och att jag är säker på det hela.

Det är mycket saker som händer i mitt privatliv just nu och jag har ett sorts schema i mitt huvud och jag vet exakt när den perfekta tiden för mig att ta steget ut i livet som man är. Hoppas att teamet hinner se det samma =)